Lincoln Barrett. Underworld. Liane Carrol. Hospital Records.

Det är väl ungefär allt som skulle behövas. Och då är ändå Underworld mest en bonus i sammanhanget.

När High Contrast återvänder till fullängdsrampljuset för fjärde gången är det mesta sig likt. Det är fortfarande Hospital Records som gäller, den melodiösa drum’n’bass-musikens gravitationscentrum. Som så ofta på etikettens släpp återfinns Liane Carroll bakom mikrofonen, även om det här bara händer en gång.

Precis som vanligt är det en multikolorerad explosion av halvtaktskänslor och helfartspuls.

Bara att det är Hospital-logotypen som pryder vinylen och de digitala ljudvågorna gör förstås att det förväntningarna skruvas upp. Men här pratar vi dessutom om High Contrast, ett av bolagets starkast skinande namn. Som med sitt andraalbum High Society knåpade ihop ett av genrens riktigt definierande album. Med iskallt sorgsna mästerverket Twilight’s Last Gleaming som absolut höjdpunkt.

Det har hunnit gå åtta år sedan dess. Fem år sedan förra albumet. Men det är inte fem års tystnad, tvärtom har det kommit en strid ström tolvor och remixer. 2010 gav Barrett nytt liv åt veteranerna Underworld på deras senaste album Barking.

Visst hade jag höga förväntningar på The Agony & The Ecstasy.

Det börjar bra. Det för mig nya namnet Selah Corbin skjuter iväg pilarna till det framrusande smattret av dubbeltaktshjärtslag och stormålande stråkar. Det är ju precis så jag vill ha det. När samma Selah saknar sig igenom Wish You Were Here mitt i ett stråkinklätt drum’n’bass-stormöga. När High Contrast möter Underworld möter Tiësto blir det ganska precis så: pratsjungen mastodontarenatechnohouse i hundraåttio bubblor i minuten.

Men sen. Tja, sen blir det trevligt och snyggt. Den obligatoriska hård-drum’n’bass-dikeskörningen finns förstås med (den här gången förklädd som Father, Can’t You See I’m Burning), men även om det aldrig blir riktigt så illa i övrigt så tar The Agony & The Ecstasy aldrig riktigt tag i mig som jag hade önskat. Livsglädjepredikande The Stand hade funkat mycket bättre som instrumental. Några avsteg från drum’n’bass-raksträckan tuffar på håglöst nära likgiltighetsgränsen. Det blir förstås några försiktiga tådoppningar i dubstepen, utan att det aldrig heller leder någonstans.

När vi till sist går i mål med All There Is räcker det inte ens med en Lianne Carroll för att måla över vad som skulle hända om Damon Albarn fick för sig att börja göra woooaaa-androgyn gitarrpopshuliganhouse.

Titeln sammanfattar tyvärr mina känslor inför albumet rätt väl. Upprymdheten över ett nytt album från High Contrast. Det smärtsamma i att höra hur utslätat det blev. Särskilt med det fantastiska musikbagage som Lincoln har med sig.

Och när alltihop avslutas med samma sampling som var en av de magiska byggstenarna i Twilight’s Last Gleaming, ja, då misstänker jag att till och med High Contrast tycker att det var bättre förr.