Jag blev nästan sur när jag fick skivan i posten. Den där jävla Mats, tänkte jag. Mats som är vår redaktionssekreterare vet att jag sågat Kaizers Orchestra tidigare och spytt ut mina känslor om de där jävla norrbaggarna. Jag förstod att den jäveln säkert skrattade när han stängde kuvertet och föreställde sig hur jag skulle reagera.

Jag lyssnade inte ens. Naturligtvis. Kaizers jävla orkester. Varför skulle jag ens lyssna? Men den har legat där på skrivbordet sen dess. Inte som en dåligt samvete, men som en tanke.

Vad är det som provocerar mig så med Kaizers Orchestra?

Jag tror det är pretentionerna framför allt. Pretentioner till det där soundet. Massor av instrument och lite umpa umpa. Tidigare i karriären spelade de en låt här och där iklädda gasmasker, det kanske de gör fortfarande – vad vet jag. Så mycket gimmick som visas upp som allvar. Koklockor, en pruttande dansbandssaxofon, dist, teatralisk sång.

Jag tänker på b-film. Och att det finns en charm i ett filmteam som gör en film som blir en b-film, när det inte riktigt är meningen. Men det är inte alls lika charmigt när syftet är att göra en b-film. Då blir det utstuderat och smetigt, inte gjort med kärlek.

Det är det jag hör med Kaizers Orchestra. De är egentligen ett habilt rockband som kunde harvat runt med rockrefränger och kanske inte lyckats så bra, men ändå varit ärliga mot sig själva och sina lyssnare. Nu plojar de istället med instrumentering och tematik och är lite sådär skönt alternativa. Helt unika. Epic.. Fuck off.

Men jag ser ju också en otroligt stor kärlek som öses mot bandet. Flera år efter min recension av deras debutskiva, Ompa til du dør, får jag fortfarande kommentarer om hur dum i huvudet jag är som inte älskar den.

Jag tror det som stör mig är att jag inte tycker de tar mig som lyssnare på allvar.

Men om jag försöker göra dem den tjänsten: vad är det då jag hör när jag lyssnar på Violeta, Violeta, Vol II?

Jag hör ett band som utvecklats en del sedan. Ompa …. De har lagt av sig deras plojchockrocktendenser, men behållit teatern, umpandet och svårmodet. De spelar egentligen ganska rak musik, men de döljer den med mycket reverb och rymd i musiken. Jag hör en mix mellan Björn Skifs teatermusikal Spök från 1980-talet och Dia Psalmas ”punk” från 1990-talet och så till sist något rakare rockband med hjärtesorg som Madrugada från 2000-talet.

Jag borde inte bli så provocerad. Jag gillar det inte, men jag behöver inte hata det. Det är ju helt ofarligt.

Bäst är Faen i båten.

Jag tar bort skivan från skrivbordet nu. Jag kommer aldrig mer lyssna på dem. Någon som vill ha skivan?