I år har det hunnit gå sexton år sedan dagens Underworld föddes med genombrottet Dubnobasswithmyheadman. Sedan dess har gruppen faktiskt bara släppt fyra album. Med Barking blir det fem – och sedan starten 1988 är vi nu framme vid album nummer åtta.

Sedan dess har Underworld liksom bara funnits där. Som jag konstaterade när jag listade ett gäng låtar från 1998: på något sätt känns det som att de alltid funnits där, men likväl finns de aldrig på tapeten när det blir dags att räkna upp artister som gjort skitbra musik. Kal kan mycket väl vara något på spåret när han konstaterar att Underworld aldrig väckt de riktigt stora känslorna och just därför aldrig lämnat några djupare avtryck. Men samtidigt har gruppen på samtliga album haft åtminstone en låt som kvalat in på respektive års bästalistor. Låtar som jag kan sätta på repeat långa perioder i sträck. Från Dirty Epic fram till Beautiful Burnout.

Det de låtarna haft gemensamt, utöver det självklara, är att de inte varit några omedelbara kärleksaffärer. De har behövt tid för att synkronisera sig med mina musikaliska våglängder.

Att öppningsspåret på Barking, Bird, hinner ganska precis halvvägs innan den hunnit få alla bitar på plats och brisera, tja, det känns som Underworlds karriär sammanfattad på sju minuter.

Med det här resonemanget i ryggen borde det förstås vara omöjligt för mig att säga något om huruvida det finns några riktigt stora Underworld-låtar här. Det faktum att Barking klarar av införsäljningen direkt borde kanske vara ett illavarslande tecken, men tre låtar in är jag beredd att skriva under på att Karl Hyde och Rick Smith fått till sitt kanske allra bästa album.

Det långsamma Bird-bygget är en tidresa tillbaka till Dubnobasswithmyheadman och tillbaka sedd genom tvåtusentaliga 3D-glasögon. Skamlöst euforipoppiga Always Loved a Film är (som så mycket annat de senaste åren) framwokad på Deadmau5-receptet som sedan klätts i galärhousekostym. Och så förstås förstasingeln Scribble som är ett Underworld lika livshöga som i mästerliga Two Months Off – med en grund av smattrande drum’n'bass (till och med det kvinnliga pratbreaket känns lyft rakt av från just Two Months Off).

Till sin hjälp har Underworld haft, i tur och ordning, Dubfire, Mark Knight & D. Ramirez och High Contrast (en av det här årtusendets bästa drum’n'bass-producenter). Och trots att duon fått hjälp utifrån så känns soundet fortfarande så mycket Underworld det bara går. På bästa möjliga sätt.

Ja. I tre spår alltså. Sedan händer något.

Egentligen händer nog ingenting. Men den överknäckande trioöppningen kastar väldigt långa skuggor som resterande låtar har svårt att slå sig fram igenom. Trots att i princip alla låtar är producerade av utomstående befinner de sig för det mesta på klassisk Underworld-mark. Mer specifikt uppdaterad Dubnobasswithmyheadman-mark.

Tyvärr går sedan Barking i mål med mer än ett hjul i diket. Paul Van Dyk-producerade Diamond Jigsaw är oinspirerad och svulstig (på fel sätt) gitarrtrance medan Moon in Water inleder med en Danielle Short så pårökt att ångorna nästan läcker ur sidorna på högtalarna och drar med sig hela låten in i dimman. Avslutande pianomjuka Louisiana hade kunnat vara en känslomäktig skäggballad om inte Rick Smith fått den briljanta idén att vibrera sönder Hydes röst på ett imponerande irriterande sätt.

Nu stör jag mig visserligen inte så mycket på just det här. Jag kommer nämligen sällan längre än till de första sekunderna in på låt fyra innan jag hoppar tillbaka till början igen.

Bird. Always Loved a Film. Scribble. Så kommer jag sannolikt att minnas Underworld 2010.