Lincoln Barrett. Underworld. Liane Carrol. Hospital Records. Det är väl ungefär allt som skulle behövas. Och då är ändå Underworld mest en bonus i sammanhanget. När High Contrast återvänder till fullängdsrampljuset för fjärde gången är det mesta sig likt. Det är fortfarande Hospital Records som gäller, den melodiösa drum’n’bass-musikens gravitationscentrum. Som så ofta på etikettens […][...]

Sisådär 26 år efter det att Art of Noise mer eller mindre på egen hand skapade chill-genren med Moments in Love har vi hunnit fram till chillwave. Eller nåt. Oavsett vad Ernest Greene (eller någon annan) väljer att kalla Washed Outs musik så är det svårt att inte tänka Studio och Junior Boys. Utom möjligtvis […][...]

I år har det hunnit gå sexton år sedan dagens Underworld föddes med genombrottet Dubnobasswithmyheadman. Sedan dess har gruppen faktiskt bara släppt fyra album. Med Barking blir det fem – och sedan starten 1988 är vi nu framme vid album nummer åtta. Sedan dess har Underworld liksom bara funnits där. Som jag konstaterade när jag […][...]

Idag skulle min mormor ha fyllt 98 år. Född 1912 nere i djupaste Skåne. Vad kan väl vara ett bättre sätt att högtidlighålla det än att kliva tillbaka i tiden, till musikåret 1998? 1998 köpte jag 51 singlar. Alla cd-singlar. Såna man kan hålla i handen. 1998 var också året jag fyllde 26 år. Alltså […][...]

Uppräkningen av 100 låtar som alla borde ta med sig från 2007 fortsätter här den tionde och sista delen av det här imponerande mycket försenade projektet. Alltså: 100 låtar från 2007. 100 förklaringar till varför de är livsnödvändiga. Uppdelade i intervall om 10. Patrik H håller på med ett parallellt projekt att samla så många […][...]

I dag blir det lite högre bpm än i går. Många olika dansgenrer men med fokus på trance. Mina gamla favoritsamlingar Trance Europe Express Vol I till IV finns ju fortfarande inte på Spotify, men med de som utgångspunkt har jag satt ihop en gäng klassiska dansakter. Bland andra The Future Sound of London, Underworld, […][...]

Det har gått sexton år sedan Soma Quality Records först slog upp sina portar i Glasgow. Sexton år som sett den dansmusik som föddes i Chicago och Detroit årtiondet före blomma upp och klänga sig allt högre upp på den musikaliska fasaden – ständigt på jakt efter nya sprickor att utforska och slå rot i. […][...]

Hej. Jag heter Ola. Jag gillar inte Born Slippy. Så. Nu är det ute. Nu är det sagt. En av nittiotalets allra största klubbhits. Som kom att sätta sitt avtryck på en hel Trainspotting-klubbgeneration. Hyllad som inget mindre än ett mästerverk mest överallt. Jag tycker den är stentrist. Okej. Det faktum att jag faktiskt tillbringade […][...]

Rinôçerôses förra skiva Installation Sonore kom att sätta en trend inom den franska housen genom att slänga in ett gäng distade gitarrer ovanpå de pumpande houserytmerna och discostråkarna. Lyssna bara på Daft Punks Discovery eller fjolårets discomonster Now That The Love Has Gone av We In Music. Men att sätta en trend behöver inte betyda […][...]