I November förra året recenserade jag M83 ganska svaga dubbelalbum Hurry Up, We’re Dreaming och det var inte minst idén att släppa att just ett dubbelalbum jag ansåg som misslyckad. Nu får jag anledning att skriva om ett lyckat dubbelalbum. Det sjukaste är att dubbelalbumet i fråga är ett debutalbum. Vem fan släpper ett dubbelalbum som debut?

Jo, det gör svenska Winhill/Losehill. Låtarna har beskrivits som sångaren Jonas Svennem Lundbergs sorgearbete, han skrev dem tillsammans med vännen och pianisten Kalle Lundin när hans mor låg sjuk i cancer. Processen påbörjades redan 2006/2007 och det arbete och den kärlek som lagts på skivan är närvarande varenda minut på varenda en av de 19 låtarna.

Trots att instrumenteringen är omfattande finns det ingenting överflödigt eftersom fokus är alltid på låtarna, aldrig på ett enskilt instrument. Helheten är så sammansvetsad att jag inte en enda gång under tiden jag lyssnar på albumet får tilfälle att ifrågasätta arrangemangen.

Musiken är pop med tydliga spår av country och soul och är inte helt avlägsen från den på The Cardigans fantastiska Long Gone Before Daylight. Jag kommer också att tänka på ett annant debutalbum: Jeff Buckleys Grace (världens bästa debutalbum?). Inte för att Swing Of Sorrow kan tävla med den mersmak som Grace lämnar (ytterst, ytterst få skivor kan det) men det är återigen det här med precisionen i instrumenteringen och arrangemangen som ger låtarna en mjukhet, får dem att låta självklara.

Av albumets 19 låtar sticker vissa ut, bland andra Oh Lord (nyansrik i sitt berättande om sorgen i att förlora någon som står en nära), Tell Her She’s The Light Of The World (kolla in livespelningen från PSL så förstår ni varför) och Long Way To The Next Stop (fraseringen på ”spinning arou-ou-ou-ound” som leder in till outrot är lika snygg som den är oväntad). Men också övriga låtar platsar: jag köper att Swing Of Sorrow är nästan nittio minuter lång