Det börjar så bra. Inledande Half Red, Half Way är rytmiskt lekfull på ett härligt nördigt sätt samtidigt som den ständigt håller på att implodera av oljud. När sången presenteras drar sig alla instument tillfälligt tillbaka för att återigen kastas in med en rundgång från helvetet. Det är slarvigt och skränigt som Sonic Youth samtidigt […][...]

När jag listade 100 låtar att ta med sig från 2010 var Matilda’s Dream en av dem. Ett långsamt, vackert och hotande bygge som lät precis som den hette. En dröm mellan vemod och vansinne. När John Talabot nu släpper sitt första album skulle öppnande Depak Ine lika gärna kunna heta Matilda’s Dream, del två. […][...]

Han verkar så snäll, Peter Broderick. Jag lyssnar på honom, på hans röst, och känner en stor ömhet. Ömheten kommer från en ganska svag röst. Inte svag som i dålig, men svag som i att han inte forcerar den. Alls. Han låter den bara smyga ut. Jag hade bara hört instrumentalt material från Peter Broderick, […][...]

Om man ska sammanfatta Adorno med ett ord så torde ”hotfull” ligga nära till hands. Ornamento y Delitos femte album rymmer visserligen ett par vasstungade historier i högre tempo, men till största delen mullrar det på i lågfrekvens, både vad gäller text och musik. Inte heller är Adorno någon speciellt kort historia, utan snarare något […][...]

Örebros Coldworker sticker inte under stol med att bandet är inne på ett nytt spår. Bolagsbytet från Relapse till Listenable markerar en förändring sedan 2008 års Rotting Paradise. Öppningsspåret på nya plattan The Doomsayer’s Call ett annat. Låten är därför logiskt nog kallad A New Era. För med Coldworkers rappa dödsgrind från de tidigare två […][...]

Häromdagen läste jag ut Ika Johannessons och Jon Jefferson Klingbergs Blod Eld Död – En svensk metalhistoria. En bok som fått välförtjänt uppmärksamhet. Det är en grundlig resa i gränslandet mellan death och black metal med några snedsteg mot rötterna i heavy metal. Det är en ofta bra och ibland fruktansvärt jobbig bok att läsa. […][...]

Det är ett ordnat kaos man möts av vid första lyssningen. Ett beräknat sound som tilltalar såväl hardcorefans som indiepubliken. Det är en approach som alltid är svår att bemästra – att vara hela spektrat till lags. Pulled Apart by Horses balanserar på rätt sida stupet. Det är inte mycket som hänt i bandets ljudbild […][...]

Två män med förkärlek för att uppträda i plyschiga björnkostymer som discodopar den klassiska Chicagohousens allra mest melodiösa ögonblick som en hyllning till musiken de vuxit upp med. Det innebär inte nödvändigtvis att den stora kvalitetsstämpeln per automatik åker fram. Men när personerna bakom plyschen är Hot Chips Joe Goddard och hans radiokollega Raf Rundell […][...]

Lyssna på de ringande gitarrerna i Harborview Hospital. Det är som om Bono skulle kunna kliva in på arenan precis när som helst, rycka mikrofonen från Mark Lanegan och fortsätta som inget hänt. Jag kan inte minnas att jag har hört Mark Lanegan göra sådana här låtar tidigare. Men sen inser jag hur jag har […][...]

Det som de förlorar i det ansträngda bandnamnet tar de igen i jävlaranamma och dansvänlighet. Fair Ohs är väl bevandrade i att skapa skramliga men luftiga popalster med allsköns influenser. Det låter som om en brittisk svettig källarlokal har korsats med ett orientaliskt instrument lager och där har sedan ljuv musik uppstått. Det andas inspiration […][...]