Om man ska sammanfatta Adorno med ett ord så torde ”hotfull” ligga nära till hands. Ornamento y Delitos femte album rymmer visserligen ett par vasstungade historier i högre tempo, men till största delen mullrar det på i lågfrekvens, både vad gäller text och musik. Inte heller är Adorno någon speciellt kort historia, utan snarare något av ett monster om man ska se till längd, ton och ämne. Det finns en hel del att bita i.

Bandet är numera baserat i Madrid, men majoriteten av medlemmarna har rötterna i Bizcaya i norr. Till huvudstaden när de en uppenbart intensiv hatkärlek som visade sig till exempel i den låt från förra albumet Rombecabezas de moda y perfección moral som bär stadens namn. Adorno rymmer inget fullt lika giftigt spår, men ibland är det nära, som i Bono es Dios och Hijos Pródigos. Det är också där, samt när de drar ned belysningen helt och försvinner långt in i gotiskt croonerland (Por el Placer) som Adorno är som bäst. Ornamento y Delito har uppenbarligen mycket att säga och vet dessutom att formulera sig.

Adorno tar tid. Det är nästan också nödvändigt att komplettera denna tunga lunta med Ornamento y Delitos massiva liveframträdanden, där det hela kommer mycket mer till sin rätt. Om de är hotfulla på skiva, så blir de närmast obehagliga live. Det hela tycks falla naturligt i tiden, i ett Spanien där befolkningen är kluven mellan den kristna högern och gatuvänstern, där arbetslösheten är skyhög och där korruptionsskandalerna avlöser varandra på löpande band. Precis som till exempel La Débil, som också precis släppt album, är Ornamento y Delito en naturlig reaktion i ett högst osunt och svårhanterligt socialt läge, även om det inte är helt rättvist att reducera dem till en produkt av samtiden. De erbjuder en utmaning, en utmaning som det är klokt att anta.