Lyssna på de ringande gitarrerna i Harborview Hospital. Det är som om Bono skulle kunna kliva in på arenan precis när som helst, rycka mikrofonen från Mark Lanegan och fortsätta som inget hänt. Jag kan inte minnas att jag har hört Mark Lanegan göra sådana här låtar tidigare. Men sen inser jag hur jag har hört Mark Lanegan sedan jag började lyssna på honom. Jag har hört honom med Isobel Campbell, Maggie Björklund och Soulsavers. Och så The Gutter Twins så klart. Men ingenting av det där har varit bara Mark Lanegan. Att lyssna på Blues Funeral är lite som att höra honom för första gången.

Blues Funeral är Lanegans sjunde soloalbum. Inte sedan 2004 har han gjort ett eget album. Ändå har han varit den där som varit med precis överallt.

Blues Funeral rör sig över hela skalan. Där finns små brottstycken av hela det senaste decenniets samarbeten och produktioner. Han rör sig mellan tunga och stökiga miljöer, baktunga slagsmålssoundtrack och så långsamma ballader att det händer att jag kollar på klockan. Spår som Gray Goes Black är motorvägsmusik för den allra mest svårflörtade.

Mest av allt tänker jag att man borde se honom live nu. Inget annat tjafs som stör. Bara Mark Lanegan. Han åker Europa runt hela våren. Han kommer inte hit, men både till Danmark och Norge. För trots att låtarna på Blues Funeral egentligen är ganska ointressanta så är det inte det som det handlar om. Det handlar om den mörka dramatiken och att Lanegan blundar när han sjunger. Han kan göra en låt så tung att han knappt klarar att framföra den. Musiken är som en tjock, mörk massa som långsamt flyter ut och sprider sig. Det är lite synd att låtarna inte är starkare. Men det funkar bra ändå.