D’Angelo (Konsert, Filadelfiakyrkan)
Elva år efter den fantastiska spelningen på Cirkus var han äntligen här igen. Jag var övertygad om att han skulle ställa in ända tills jag faktiskt såg honom stå på scenen. Det var utan blås och det var utan ?uestlove – men det var D’Angelo live igen. Visst var de lite ringrostiga i sina roller, visst satt vissa taktbyten lite otajt. Men det fanns också alldeles fantastiska stunder. Som när han blivit några år äldre och bytt ut sin 9mm mot ’45 i ännu en grym version av Shit Damn Motherfucker. Eller hårda, funkiga Chicken Grease när Sharkey fick spela spansk gitarr tills D’ blev nöjd. Just nu känns det som att jag vill se varenda spelning på turnén och se dem utvecklas. Och jag ångrar att jag inte jagade bokningen på andra Stockhlmsspelningen också. Bästa nya låten var Sugar Daddy (Kal Ström)

First Aid Kit – The Lion’s Roar (Album)
Systrarna som fick Patti Smith att bli blank i ögonen på polarprisgalan förra året inleder 2012 med ett fantastiskt album. Popmusik när den är som bäst. (Anton Wedding)

Hitlåtens historia (TV-program)
Första avsnittet av andra säsongen visades under de otacksamma mellandagarna. Men vilken öppning! Till och med jag som aldrig ägnat Coldplay en hel tanke satt som klistrad. Hatten av för ett avsnitt som följde varje lös tråd och påstående tillbaka till källan. Sen varvades det friskt. Ytterligare ett toppavsnitt om Neneh Cherrys Buffalo Stance, ett helt ok om Take Thats Back for Good, ett för programtiteln tveksamt om Flaming Lips och ”hiten” Do you Realize? och så då ett om Kim Wilde och Kids in America. Ikväll avslutas hela programserien med en djupstudie av en låt jag aldrig skulle ta i med tång – Don’t Stop Believin’ med Journey. Det blir en tv-fest. För om det är något serien lärt mig är det att det finns goda historier att berätta om det mesta. Bara jobbet görs med ärlig nyfikenhet. (Patrik Hamberg)

Invasionen (live)
Efter att ha invigt Göteborgs filmfestival och spelat på flådiga Clarion Hotel Post i Göteborg tog Invasionen sig an Stationen i Örebro. Lokalen – som är marginellt större än mitt vardagsrum –  dröp av svett och fukt när Invasionen var klara, men mest påtagligt var ändå den euforiska stämningen som delades av alla närvarande. Jag har nog sagt det förut, men det tål att upprepas: Dennis Lyxzén, bär mina barn. (Mats Guldbrand)

Lana Del Rey Video Games (remixmaraton)
Eftersom 2012 års första månad började med att jag upptäckte Florence + The Machine en evighet efter alla andra känns det rätt passande att månaden avslutades på samma sätt. Lagom till dess att Lana Del Rey släpper sitt nya album hittade jag fram till Video Games – på omvägar. För även om det storslaget återhållsamma originalet är väl värd sin plats så behövdes det några andra namn innan allt föll på plats. Namn som Joy Orbison och hans åttiotalsfiltrerade blippblopppolaroid. Omid 16B:s filmiska och basdränerade dubstep. Helium Robotss regntunga paranoidstumfilm. Mover Shakers molnsprängande ekoorgie. Club Cliques Forget Me Nots-handklappsgroovande stråkdisco. Och så förstås namnet som först fick mig att vakna: Larry Heard. När han som Mr Fingers låter pianotangenterna regna ner på ett skyddande hi-hat-paraply medan hi-energy-koklockorna gömmer sig i bakgrunden har det inte gått en dag sedan 1992 års Introduction. En hög remixer. Nästan lika många låtar. (Ola Andersson)

Mark Lanegan Blues Funeral (album)
En skiva att stänga in sig till. (Maria Gustafsson)

Rebecca & Fiona I Love You, Man (album)
Ännu en grupp som jag har valt att utveckla förhållandet till, tidigare njöt jag bara av att höra dem på radion. Plattan är grym, tåls att spelas många gånger om, och kan mycket väl bli vad jag lyssnar mest på även under nästa månad. + för uppträdandet på p3 Guld också. (Karin Lillbroända)

Sju svåra år Om du tror att jag är din (låt)
Som jag skrev i min recension häromdagen: ”[...] en klockren uppgörelse med tvåsamheten och en befriande twist på en kärlekslåt.”. (Tomas Lundström)