La da dee. La da da.

Det finns de där låtarna som inte bara dansar en sommar utan som sätter tonen för ett decennium. 1991 gick det att älska eller hata Crystal Waters och hennes svajiga sång, men för den som hade något minsta intresse av musik gick det knappt att undgå Gypsy Woman (She’s Homeless). Uteliggaren och dansgolvet.

La da dee. La da da.

Det var kyrkorgelspianohouse strippad på i princip allt utom en duttande basgång och en sladdrigt housebeat. Och en mall för hur house skulle komma att låta lång tid framöver. Stonebridges lika skolbildande remix av Robin S. Show Me Love hade förmodligen inte låtit som den gjorde utan Gypsy Woman.

The Basement Boys hade varit på väg till den här punkten ett tag. Redan två år tidigare gav de oss Ultra Natés makalösa It’s Over Now (med en av musikhistoriens slösexigsnyggaste saxofoner). Men de hade aldrig slagit så här stort tidigare. De hade heller aldrig varit så här avskalade.

Gypsy Woman och It’s Over Now var båda antiteserna till åttiotalets svulstiga eftermäle. Även om housen i sig hade varit tämligen avskalad, till stor del beroende på bristande resurser och utrustning visserligen, så kännetecknades åttiotalet i mångt och mycket av det stora. De stora ljuden. De stora banden. De stora ekona. De stora scenerna. Dessutom ett årtionde där Afrika var ständigt närvarande. Genom rop på Nelson Mandelas frisläppande och storslagna välgörenhetsinsatser för svältande folk. Mer eller mindre inlånade afroinslag i musiken, allt från Paul Simons resa till Graceland via savannen till postpunkens inlåning av afrofunkens skitigaste basgångar.

Två årtionden senare svepte nydiscon fram över dansgolven. De fläskigaste analoga syntstunderna från åttiotalet korsat med den torra exaktheten hos världens kanske bästa trumbeat, Michael Jacksons Billie Jean.

På Tungi möts allt det här. Och den röda tråden stavas Maurice Fulton.

För det var Fulton som The Basement Boys tog hjälp av när de skulle programmera rytmen till Gypsy Woman (She’s Homeless). Det var Fulton som producerade Afro Finger and Gel, lika delar åttiotalsknorrande, afrotrummor och pårökt vansinnestripp, åt sin fru MU, Yoko Ono och Grace Jones i en och samma kropp. Och det var Fulton som var producentnamnet bakom Miss Diamond to You med Kathy Diamond, en röst och ett album som kommit att definiera stora delar av nydiscovågen.

Skulle jag göra det enkelt för mig kallar jag helt enkelt även Tungi för nydisco. Det är precis så det börjar. Hebu består av en enastående (och överraskande vråkig) åttiotalsanalogorgie, handklappningar och en dansgolvsnära fyrfyra. Med en hint afrotrummor sådär mitt i. Men det är när Mim Suleiman kliver fram till mikrofonen som saker och ting verkligen ställs på ända.

När orden som rider fram ovanpå musiken framförs på swahili.

För Mim må bo i Sheffield, i västeuropeiskaste av England, men rötterna finns i Zanzibar. Och tillsammans med Maurice uppdaterar hon åttiotalets bubblande och gränsöverskridande disco inte disco-New York till ett nytt årtusende.

Bibi Na Mpu med sin tamburin, sin afrogitarr och sin oemotståndligt rullande basgång. I Mpenzi möts änglavingsharpor och underjordsknorrande på den yttersta dagen och jag gissar att det är precis så här Björk hade låtit om hon fötts på andra sidan ekvatorn. Nyuli är den bästa afrodisco som släppts den här sidan Going Back to My Roots. Mingi är Kraftwerk med värmeslag och Nigeria 70 spelande i en kantstöt transistorradio. Och Hareka Haileti Baraka är, tja, bara Nigeria 70. Med ekon av en fender rhodes och fuzzrock. Och Maji:s å enda sidan hyperdigitala maskinhallsdisco med järnrörstriangelsbackup och å andra sidan varma basgång och mjuka keyboardhydrofon.

Bara rent musikaliskt skulle det här förstås i sig vara nog. Men ta bort Mim Suleimans röst och vi får något helt annat. Något mycket mindre. För det här är inte Maurice Fulton med en vokalist. Det här är Mim Suleimans musik som fått en skräddarsydd kostym av Maurice Fulton. Men det är lika mycket Mims fantastiska röst som lyfter Maurices musik till höjder den aldrig hade orkat nå på egen hand. En kreativ duett när den svänger som allra mest. Och som dessutom skapar något helt nytt.

Jag förstår förstås inte ett ord. Men det gör mig ingenting.

Det räcker att lyssna. Och känna.