Recension
- The Black Album (album, cd) The Exploding Boy
- 2011
- Ad Inexplorata
Svartrocksmuskler
Uppenbarligen; tar man sitt namn från Fat Bob, så får man mer eller mindre skylla sig själv. Inte för att man nödvändigtvis jämför sig, utan för att man målar in sig i ett hörn. Med textreferenser om att hoppa (på) tåg gör man det ännu mer.
Det skulle kunna vara ganska kört för The Exploding Boy redan från början. Men som tur är (för dem själva) tycks de inte några intentioner vad gäller att slå in på Cures svallvågor; Exploding Boy är långt ifrån både de storslagna hymnerna och de struttiga popdängorna (även om Here Comes The Rain låter väldigt mycket som Jumping Someone Else’s Train…). Istället vandrar de den terräng som redan slagits upp av många band som influerats av det svartfärgade, tidiga åttiotalet före dem – slutprodukten är något slags gotisk mogenrock.
Likheter har (förmodligen av lathet) dragits till de gamla vanliga namnen; Bauhaus, Joy Division, men här finns få gemensamma nämnare – Exploding Boy spelar närmare Interpols (speciellt i närheten av Paul Banks‘ entonighet) och de bedrövliga White Lies‘ arenor, någonstans på det som brukar benämnas neo-postpunk. De flexar mer muskler, och någonstans känns det inte heller helt överraskande att det går bra för dem i Tyskland, mer än i England.
Vad gäller principer har jag egentligen inget problem med The Black Album – det är inga dåliga influenser man dras med, däremot blir bristen på karaktär till slut så pass uppenbar att man tyvärr inte ens orkar bli upprörd. Bolagskollegorna i Fake Moss (vad hände med dem?) jobbade lite på samma vända, men expanderade och byggde upp ett maffigt sound, där Exploding Boy tyvärr ofta faller platt. Men visst finns det också ljuspunkter; I Am Truth, Loneliness Get Out Of My Head och speciellt Talking Back visar att det finns potential. Men jag skulle önska att Exploding Boy vässade den lite.
Publicerad: 2011-07-16 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-16 17:55
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).