Det tog inte många molldrypande toner av Walk Through Fires debut Furthest from Heaven innan mina tankar gick till sorgligt avsomnade Abandon. En snabb titt i konvolutet gör gällande att något slags släktskap banden emellan finns, även om det inte verkar vara några medlemmar ur de båda banden som dubblerar.

Men trots detta verkar banden ha formats av liknande – eller kanske varit med om samma – upplevelser. Båda släppen (de får ses nästan som syskonskivor) är påtagligt präglade av Abandon-sångarens tragiska öde och troligen en hel del andra händelser.

Och rent musikaliskt står mycket på Furthest from Heaven att känna igen från Abandons svanesång The Dead End; det handlar om långsamt, krälande, skitig doom/sludge med gott om hardcore-rötter och desperat skriksång som kompletterar det hela.

Skillnaden är marginell, möjligen är The Dead End aningen mer melankolisk och melodiös, men den känslan försvinner när de två sista av de fyra spåren på Furthest from Heaven tar plats.

Ställt utom allt tvivel är dock att det inte är några som helst muntra bitar Göteborgarna har fått ur sig. Klätt i en skönt småskramlig produktion – någon veritabel ljudmatta som på exempelvis Cult of Lunas The Beyond är det inte tal om – träffar Furthest from Heaven alldeles rätt någonstans i magtrakten.

Furthest from Heaven når möjligen inte samma höjder som förlagan, men icke desto mindre är den ett fullgott substitut. Man tackar.