dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Primal Scream: Screamadelica
Screamadelica (album, lp) Primal Scream
1991
Creation
10/10

Ljudet av en era lever vidare

Ikväll spelar Primal Scream Screamadelica live på Hultsfredsfestivalen.

Hur intressant är det att diskutera vilka droger Primal Scream använt när de spelat in sina skivor? Omåttligt att döma av brittisk musikpress. Till och med när BBC förärar Screamadelica ett avsnitt av serien Classic Albums handlar mycket om vilka droger bandet tog när de spelade in musiken.

Jag kunde inte bry mig mindre.

Det intressanta med Screamadelica är musiken, inte substanserna musikerna valde att förgifta sina kroppar med.

När Primal Scream släppte sitt tredje album 23 september 1991 var förväntningarna höga. Inte för att deras två tidigare gjort något större väsen av bandet. De var snarare ett i mängden av alla brittiska indierockband. Men de båda singlarna som föregått albumet, Loaded och Come Together, hade åtminstone brutit topp 40-vallen i England.

Screamadelica var något nytt. Albumet omfamnade den brittiska dansscenen och Primal Scream lät två av de hetaste producenterna och DJ:erna ta hand om en stor del av produktionen. Första singeln Loaded är i grund och botten en remix av Primal Screams gamla själfyllda gospelrockepos I’m Losing More Than I’ll Ever Have, som efter house-dj:n Andrew Weatheralls bearbetning landar någonstans strax före soluppgången på en brittisk nattklubb ganska exakt 1990.

Men det här är inte ett album som är en orgie för dansgolvet. Åtminstone inte just housegolvet. Låten som banade vägen för bandet i USA var till exempel soulrocken i inledande Rolling Stones-blinkande Movin’ On Up. Och här finns svidande vackra balladen Damaged som 20 år senare fortfarande river upp djupa sår i själ och hjärta. Här finns dubbigt hypnotiskt flum med skeva metalliska ljud i magiska I’m Comin’ Down och kanske framför allt Higher Than The Sun (som finns med i två versioner för säkerhets skull).

Som allra mest dansgolv blir det kanske när Denise Johnson tar över Bobby Gillespies mikrofon i italohousefärgade Don’t FIght It, Feel It med sin övertydliga refrängramsa.

Rama lama lama Fa Fa Fa
I’m Gonna Get High ’til the Day I Die

Det skulle vara lätt att tro att ett album som på så många sätt var ett ganska extremt barn av sin tid skulle ha tappat i lyster så här tjugo år senare. I mina öron låter det fortfarande lika magiskt som då. Hade Screamadelica fastnat på dansgolvet är jag inte säker på att det varit så. Nu är det så mycket större och i sanning ett klassiskt album.


Vad Queens of the Stone Age-mannen gör i BBC-dokumentären har jag fortfarande inte fattat.


Lite så här blir det live. Kanske aningen färre människor i Småland.

Patrik Hamberg

Publicerad: 2011-07-14 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-14 07:45

Kategori: Dagens skiva, Hultsfred 2011, Recension | Recension: #6044

5 kommentarer

En av de bästa skivorna som gjorts! Helt klart värd en tia! Favoriten måste vara Slip inside this house..Men higher than the sun och avslutande shine like stars är också höjdpunkter…
http://soundcloud.com/the-wayward-buses

Jonatan Oregistrerad 2011-07-14 10:38
 

Ähh, unket, tidsdaterat & ruskigt överskattat.Nu när drogdimmorna lättat & ruset lagt sig är det inte ens i närheten av så bra som man tyckte då.

conny Oregistrerad 2011-07-14 17:32
 

MÖG.

Ett Pet Shop Boysen för flickorna som inte lyssnade på Moz eller Sultans of Ping F.C.

JOEPP Oregistrerad 2011-07-15 01:25
 

Pinsamt på 90 talet, ännu mer pinsamt nu.

Johan Johansson Oregistrerad 2011-07-15 04:11
 

[...] Screamadelica (album, lp) Primal Scream [...]

 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig