När vi kommer fram till Hultsfred ungefär en halvtimme senare än beräknat, halv tre, regnar det. När vi lämnar festivalområdet 00.45 regnar det fortfarande. Torsdagen skulle med andra ord kunna sammanfattas med ett substantiv: fukt. Eller väta. Eller vatten. Eller kanske rakt av: regn. Det första vi ser är hajpade OFWGKTA. Jag ska ärligt erkänna […][...]

Hur intressant är det att diskutera vilka droger Primal Scream använt när de spelat in sina skivor? Omåttligt att döma av brittisk musikpress. Till och med när BBC förärar Screamadelica ett avsnitt av serien Classic Albums handlar mycket om vilka droger bandet tog när de spelade in musiken. Jag kunde inte bry mig mindre. Det […][...]

Om du är lika gammal som jag följde du kanske Tricky troget åtminstone ett par tre skivor in i karriären. Som en vital del av Massive Attacks magiska första album karvade han in ett outplånligt märke i många 70-talisters musikaliska själar. Triphopen var verkligen det nya svarta. Bluesen kom plötsligt från London. Svårt färgad av […][...]

Jag höll på att ramla baklänges när jag läste vad Anders Nunstedt skrev i Expressen, att han inte mindes något av Primal Screams förra album (Country Girl!? Suicide Sally & Johnny Guitar!?) och antydde att han nog ändå gillade det här bättre. Sen delade han ut tre getingar och skrev nåt om disco och The […][...]

Lördagen börjar redan klockan 15:00 med ett besök i Pavillion där Kieran Hebden & Steve Reid bjuder på mer eller mindre improviserade möten mellan Hebdens elektronikpark och Reids trummor. Jag har bara hört den första volymen av deras ”Exchange Sessions”. Därför blir jag lite överraskad av hur hårt funkiga de är live. Inte för att […][...]

Var var vi någonstans nu då? Efter att ha legat med elpedalen mot metallen på Autobahn 66. I expressfart med tunnelseende mot en svart drogfest i bästa Hunter S Thompson-anda. Efter rus-vaket frågandes hur i hela helvete Primal Scream hamnat på ett goth-konvent. Screw it. We're gonna boogie. Primal Scream har klivit av elektrotåget och […][...]

Jag skulle vilja hylla den här skivan. Höja den till skyarna. Skrika att det är den viktigaste och bästa skivan som gjorts. Det är liksom det jag hoppats. Och med en sådan öppning förstår ni genast att jag är åtminstone lite besviken. Det är jag. Men, ändå ”Xtrmntr” är en hissnande musikalisk upplevelse och bitvis […][...]