Idag skriver vi första maj 2012. Med det konstaterat trodde jag inte jag skulle skriva denna text, inte om ett purfärskt Loosegoats-album. Och om man ska tro bandmedlemmarna så stod ett sådant påfund länge inte högt i kurs. Hos någon av dem. Det var ett gäng återföreningsspelningar 2009 som planterade fröet och lade grunden till […][...]

Kanandensaren Spencer Krug är en mångsysslare, förmodligen mest känd via Wolf Parade, men också med fingrar med i bland annat Sunset Rubdown och Swan Lake. Som Moonface har han i denna variant adopterat de finska progstersen i Siinai för ett album där finnarna enligt skivbolaget Jagjaguwar ”vävt korgen och skapat basen, och Moonface målat äggen”. […][...]

Det är svårt. Knepet att lyckas göra originell rockmusik utan att ha tagit färg av influenser. Kalmar-killarna i Let’s Say We Did lyckas ändå komma mer än halvvägs i mål. Man balanserar på rätt sida de uppenbara passningarna till/stölderna från Pavement eller Guided By Voices och gör det med den äran. Detta första album, som […][...]

Från Stockholm kommer bandet My God Damn Territory och Revenge of the Defying Association är dess andra skiva. Eller band och band. Snarare verkar det vara ett musikaliskt kollektiv som kretsar kring duon Mark Pettersson och Anders Dahlgren, medan övriga inblandade agerar mer i periferin. Bandets lösa former smittar av sig i musiken. Den antar […][...]

Hur intressant är det att diskutera vilka droger Primal Scream använt när de spelat in sina skivor? Omåttligt att döma av brittisk musikpress. Till och med när BBC förärar Screamadelica ett avsnitt av serien Classic Albums handlar mycket om vilka droger bandet tog när de spelade in musiken. Jag kunde inte bry mig mindre. Det […][...]

Man blir ju uppgiven. När band som Hoffmaestro kuskar land och rike runt och cashar in åtskilliga kulor på sitt buskishopkok väljer andra svenska band att lösas upp, band som har potentialen att nå ut till så många men som för alltid är dömda till ett liv under radarn. Band som, till skillnad från ovan […][...]

Vatten har flutit under broarna i tre år sedan våra vägar möttes. Då fanns potentialen i allra högsta grad hos debuterande norrmännen Like Rats From a Sinking Ship. Nu skriver vi 2011 och hur lyder domen gällande fullängdsformatet? Jodå, bandet är fortfarande att räkna med. Hardcore står högt i kurs i Norge. Första släppet 2008, […][...]

Norge. Detta grannland man älskar att ha en kyligt avog inställning till, där klyschan gör gällande att landet är så fullt av självgodhet att det räcker och blir över. En sak är ju säker, Rumble in Rhodos kan cementera invånarnas ”koselig”-het. Det är så pass bra. Signs of Fervent Devotion är en i många drag […][...]

I The Views första video Wasted Litlle DJs från 2006 har privata filmsekvenser klippts ihop och beskådaren får följa bandet under en succefylld sommarturné runt om på de engelska ö-rikets alla festivaler. Det spelade inte någon roll vilken festival som besöktes, utan att ramsorna ”The View, The View, The View are on fire” ekade mellan […][...]

Att kunna bibehålla sin status och väl värda kredibilitet samtidigt som man utvecklas och håller sig intressant, det är inte alldeles enkelt. Många akter har försökt och misslyckats, några få gör det med äran i behåll. Lukestar är ett sådant band. Den nu tre år gamla Lake Toba slog undan benen på mig och superlativen […][...]