När vi kommer fram till Hultsfred ungefär en halvtimme senare än beräknat, halv tre, regnar det. När vi lämnar festivalområdet 00.45 regnar det fortfarande.

Torsdagen skulle med andra ord kunna sammanfattas med ett substantiv: fukt. Eller väta. Eller vatten. Eller kanske rakt av: regn.

Det första vi ser är hajpade OFWGKTA. Jag ska ärligt erkänna att jag inte riktigt rett ut hur kollektivet hänger ihop och jag klarar bara att namnge en av männen på scenen: Tyler, The Creator. Har inte heller hittat in i deras musik fullt ut, men gillat det oslipade, mörka och skitiga i den.

Blir positivt överraskad av att de trots det usla vädret lockat en riktigt stor publik till scenen som förr hette Pampas och nu kallas Blue Stage. En före detta Rockparty-anställd uppskattar att 2000 personer är där. De flesta gör det inte bara för att bocka av. Stämningen är hög och gensvaret är imponerande.

Tyler sitter på en stol mitt på scenen med ett rejält bandagerat (gipsat?) ben, men låter inte det stoppa honom. En bra början.

Resten av kvällen handlar mest om att försöka hålla sig någorlunda torr fram till 22.15 när Primal Scream ska ställa sig på Green Stage (fd Hawaii) för att spela Screamadelica. Det går så där.

Men när Bobby Gillespie & Co kliver ut på scenen och öppnar med Movin’ On Up spelar det inte längre någon roll att det regnar. Det blir sol i hjärtat.

Visst. De tar sig några friheter med låtordningen (avslutar med Loaded och Come Together), Denise Johnson är ersatt och de nöjer sig med att spela Higher Than The Sun i en extralång version – men i allt väsentligt är det ändå allt jag vågat hoppas. Fantastiskt!

Och för att påminna oss om att Primal Scream också är ett av världens bästa rockband river de av Country Girl, Jailbird och Rocks i ett svep innan de kliver av scenen. Breda leenden på alla runt mig.

Stärkta av Primal Screamadelica får vi för oss att det är en bra idé att stanna kvar för att titta lite på Suede.

I praktiken innebär det att vi vandrar tillbaka till den blåa scenen och tittar lite på kaoset som är The Prodigy. Britterna har lockat en rejäl publik. Som en riktigt massiv pampasspelning (för att jämföra med förr). Har svårt att få den riktiga peppen, men får åtminstone höra Firestarter, en ganska oinspirerad Voodoo People och, när vi vandrar hemåt lite senare, några strofer ur bästa Out of Space.

Suede då?

När soundchecket fortfarande inte är klart 15 minuter efter utsatt starttid ger vi upp och tar en taxi till hotellet.