Det var inte förrän på fjärde fullängdaren The Living and the Dead som Jolie Holland började se sig omkring. Hon lyfta blicken från gitarren, slutade sura och gjorde ett ganska lättillgängligt, men fortfarande mörkt, album. Jag vet inte varför jag var så lyrisk när det kom men nu i efterhand kan jag konstatera att jag inte spelat det särskilt mycket. Lyssnar jag på Holland är det Springtime Can Kill You jag lyssnar på.

På Pint of Blood möts de tidigare och de senare albumen. Numera är man så van vid Hollands whiskeyröst och svaga, stompiga barpiano. Hennes nedproducerade inspelningar känns fullkomligt självklara. Så självklara att jag först tror att Pint of Blood är nya versioner av gamla låtar. Som vackraste Gold and Yellow som kokar ner allt Holland någonsin gjort. Det är långsamt, tung med en sång som utforskar allt som melodin kan gömma.

De bluesigare inslagen är nedtonade på Pint of Blood. Det gör att den passerar lite lättare förbi. Samtidigt är den mer lekfull. Som Wreckage, som i och för sig låter som om den är inspelad i hallen precis innan gästerna ska gå, men den har ändå så mycket hjärta. Som något av Herman Dunes mer allvarliga utflykter. Men man skojar inte om Hollands musik. Här finns ett mörker som hon inte klarar lysa upp trots poppiga infall eller gulliga kärlekshistorier.

När hon avslutar med Townes van Zandts Rex’s Blues finns inte originalets tamburin och driv med. Istället ackompanjeras Hollands lätt plågade stämma av stråkar som tar ned stämningen och ett piano som lyfter taket. Det känns som en ganska självklar sak för Holland att tolka van Zandt. Deras musik delar samma svärta som ändå kan framföras med ett leende.