För mig var fantastiska “Catalpa” och “Escondida” bättre i teorin än i verkligheten. Jag sa att jag lyssnade på dem mer än jag gjorde. Jag blev fruktansvärt irriterad på att maxa volymen för att höra melodierna att jag hellre lyssnade på, de just då, mer självklara Feist och Julie Doiron. Samtidigt visste jag att Jolie Holland hade kvaliteter för att blanda jazz, blues och amerikansk folkmusik utan det sirapslent radiovänliga hos Norah Jones. Men vägen till lyssnaren var lång, krokig och jag var inte tillräckligt angelägen för att ta mig tid att tränga igenom det rökiga rummet där hon satt med sin banjo och sjöng så hjärtskärande, och hitta melodier eller uttyda orden.

Så inleds “Springtime Can Kill You” så självklart med “Crush in the Ghetto”. “I'm flirting with the birds. I'm talking to the weeds. Look what you've done to me.” En kärlekshyllning utan självklar refräng. Hollands röst ljus, rak och överraskande följer på ett intro som fick det att kittla i magen eftersom jag trodde jag var på väg in i Clem Snides “Joan Jett of Arc”. Något som i och för sig inte dämpas av fortsättningen. “The ants are crawling over my pants as if to say. They know where the honey is.”

“Crush in the Ghetto” avslutas innan jag har fått höra den riktigt börja. Och bara en sån sak tar mig så lätt vidare in i “Mehitabel's Blues”. Jag minns när hon spelade den på Röda Sten 2004. Diskussionen efteråt huruvida den eller Bonnie 'Prince' Billys “One With the Birds” var den närmaste tolkningen av “Hickory Wind”. Om hon liksom Billy påstår att hon aldrig hört originalet före sin egen inspelning. I Jolie Hollands fall är det inte särskilt troligt. Referenserna till country, blues, jazz och gospel är för tydliga. Visst är det så att melodistycken, stämarrangermang, slingor ibland känns särskilt bekanta, men inte tillräckligt för att sätta fingret på. Inte tillräckligt för att Hollands skapelser inte ska kännas unika och synnerliga.

“Springtime Can Kill You” affischerar på konvolutet för en föreställning på en saloon. Släpigt, rökigt och sexigt. Ett trasigt piano. En fiol tillverkad av en cigarrlåda. David Mihalys genialiska plockande och pillande på trumsetet och diverse små rytminstrument. Liksom jag nyligen, på Hollands senaste konsert i Sverige, överraskades av hennes goda humör, förundras jag nu av det leende som når förbi allvar och tragik. Ingen vardagsrumsbanjo. Inget gräsigt ylande. “Stubborn Beast” och “Ghostly Girl” spelades in live med publik vilket karaktäriserar mycket av albumet. Där “Escondida” och “Catalpa” var suddiga och till viss del introverta, är “Springtime Can Kill You” rättframt, okonstlat och livat.