I November förra året recenserade jag M83 ganska svaga dubbelalbum Hurry Up, We’re Dreaming och det var inte minst idén att släppa att just ett dubbelalbum jag ansåg som misslyckad. Nu får jag anledning att skriva om ett lyckat dubbelalbum. Det sjukaste är att dubbelalbumet i fråga är ett debutalbum. Vem fan släpper ett dubbelalbum […][...]

Nappy Roots har sedan första skivsläppet 2002 förädlat hiphopen med det allra finaste av country rap. På de två senaste plattorna har de med låtar som On My Way To GA, Small Town och Ride delat med sig av Kentucky för alla som vill lyssna. Jag älskar Nappy Roots för deras sympatiska röster, de som […][...]

En av de finaste stunderna på Phosphorescents To Willie är versionen av Permenantly Lonely. Trots att jag aldrig gillat Willie Nelson så hade jag väldigt svårt att motstå Phosphorescents tolkningar. På The Little Willies andra fullängdare är det just Permanently Lonely som utgör höjdpunkten. Bland countryklassiker som Kris Kristoffersons For the Good Times, Johnny Cash […][...]

Det var inte förrän på fjärde fullängdaren The Living and the Dead som Jolie Holland började se sig omkring. Hon lyfta blicken från gitarren, slutade sura och gjorde ett ganska lättillgängligt, men fortfarande mörkt, album. Jag vet inte varför jag var så lyrisk när det kom men nu i efterhand kan jag konstatera att jag […][...]

Det är väldigt svårt att förhålla sig till ett nytt Gillian Welch-album. När albumet släpptes i veckan haglade slentrianhyllningarna och jag själv var en del av det. När redaktionen skulle sätta samman månadens bästa musikhändelser var jag inte sen att deklarera att det är Gillian Welchs nya album som är bäst. Inte behöver jag höra […][...]

Det är lite svårt att hitta den Josh T. Pearson som öppnade för My Bloody Valentine med sitt forna band på The Last of the Country Gentlemen. Det är mycket lättare att relatera till en långskäggig man i hatt och mörkt hjärta. För det är sällan man hör något så nedstämt som Josh T. Pearson. […][...]

Det fattades avgjort en del Gun Club i dagensskiva.coms arkiv. Efter att i en kaosartad flytt återupptäckt Miami är det tid att förändra det. Egentligen är det hela rätt symptomatiskt; Gun Club var inte ens på rätt plats under sin faktiska existens, och efter det har de ofta glömts bort och hamnat i skymundan. Om […][...]

Det är en ganska klassiskt country som Lambchops Kurt Wagner och Courtney Tidwell presenterar på Invariable Heartache. Men med låtar av Gene Woods, Liz Anderson och Bobby Harden så är det ganska okända original som ligger bakom skivans låtparad. Albumet är starkt inspirerat av den musik som spelades in för Chart Records på sextio- och […][...]

Austins Strange Boys låter omisskännligt amerikanska, från Ryan Sambols Dylaneskt gnissliga omtolkning av begreppet ”sång”, via släpiga honkytonkrytmer ända till hur de våldför sig (om än milt) på det som kallas rock’n’roll. Efter ett relativt framgångsrikt debutalbum och en ordentlig hype är det kanske inte heller omotiverat att som vissa nämna dem som ”nästa Strokes”. […][...]

Songs: Ohias sjunde och sista album markerar övergången till Magnolia Electric Co. som kom att släppa livealbumet Trials & Errors två år senare. Magnolia Electric Co. är väldigt lite Songs: Ohia. Namnet förekommer inte och rent musikaliskt så är Jason Molina någon annanstans på Magnolia Electric Co.. Han har gått vidare till ett mer Neil […][...]