Det har hunnit gå tre år sedan den självbetitlade debuten med Pearls Before Swine-omslaget damp ner som en bomb och lämnade en krater fylld av stämsång efter sig. Sedan dess har Fleet Foxes hunnit känna sig fram på väg till uppföljaren Helplessness Blues. Spelningarna har gått från försiktiga men raka framföranden till högtidliga föreställningar i snudd på sakral stämning.

Den stämningen finns kvar på Helplessness Blues. Långsamt, högtravande, välsjunget. Jag börjar lyssna reserverat. De live-släpp och smakprov som pytsats ut då och då under de senaste åren har inte alltid varit så starka. Blue Spotted Tail som var ett av de första spåren som dök upp är fortfarande ganska lam. Och det har varit tyst om Fleet Foxes ett tag. Det är inte förrän nu under våren som det har börjat pratas. Någon gång under förra året, eller var det redan långt innan dess, så hade buzzen gått över. Fleet Foxes kändes gamla och ljumma. Det fanns en gräns för hur många stämmor man kunde lägga. Så det är till bandets fördel att de varit borta ett tag. Det gör att jämförelser glider undan. Istället blir Helplessness Blues ett album för sig. Något annat som talar till albumets fördel är att det – till skillnad från föregångaren – tar en stund att börja tycka om. Vid de första lyssningarna tycker jag att det är rent tråkigt. Här finns inte de intagande melodierna och ibland är det så plottrigt att det försvinner iväg, ut ur lyssningen.

Men både Bedouin Dress och Sim Sala Bum i början av albumet visar att Fleet Foxes har haft tid på sig att skriva låtar, och verkligen gjort det också. Att man sedan får bortse från referenser när flöjterna ekar ända ner i knäna är en annan sak.

Lite är det Josh Tillmans fel att det har tagit så lång tid för Fleet Foxes att få ihop inspelningssessioner. Bara under 2009 gav han ut två album med tillhörande turnéer. Men det är inte bara hans fel. Det har inte heller blivit så bra när bandet verkligen har träffats och försökt att göra musik tillsammans. Lyssnar man på Helplessness Blues känns kompromisserna och de tre åren närvarande. Titelspåret verkar i rakt nedstigande led från det förra albumet medan spår som The Cascades lever ett helt annat liv, mer nära det Midlake gjort på senare tid. Och är det verkligen det Fleet Foxes vill göra?

Hade Fleet Foxes debuterat med Helplessness Blues hade deras uppgång och frånvaro sett annorlunda ut men när Fleet Foxes var den levnadsglada och utforskande är Helplessness Blues rynkig i ögonvrån och säker på sin sak. Precis som det ska vara.