Det mesta av det som skrivits om Brooklynduon Light Asylum har handlat om Shannon Funchess’ röst. Och visst är det väl med rätta – hennes register är ovanligt lågt, och hennes pondus stor. Men samtidigt går det inte att räkna bort partnern Bruno Coviellos del av ekvationen. Han ger Funchess en grund i neonlysande, men samtidigt starkt postpunkinfluerade, hotfulla beats, och resultatet är en ep med ordentlig mersmak.

Av de fyra spåren är Dark Allies den absolut starkast lysande stjärnan – i samma stund en kolsvart avgrund som det mest extatiska dansgolvsögonblicket. Kombinationen av 80-talets glänsande strömlinjeform och den sotiga, tvära och ryckiga rockmusik som kravlat fram i det industriella England några få år tidigare är fantastisk. Samtidigt som det är relativt enkelt att tidsplacera dess olika beståndsdelar, så känns slutprodukten ändå helt ny.

Övriga tre spår placerar sig i ungefär samma ficka. En döv kan inse att Skull Fuct samplar Blue Monday. Inte helt utan bagage.

In Tension gör precis det man kan hoppas på av ep-formatet. Inte ett sätt att försöka mörka att materialet inte riktigt räcker till för ett album; utan en riktig aptitretare.

Grace Jones. Ian Curtis. Vilka de riktiga influenserna verkligen är spelar en mindre roll. Om det finns någon egentlig rättvisa i världen (även om Devendra Banharts existens är ett starkt bevis på motsatsen) så får vi mer från Light Asylum.