Charles Bradleys liv är verkligen värt att läsa om. Att han 62 år gammal släpper sitt debutalbum verkar när man lyssnar på No Time for Dreaming inget annat än orimligt. Det borde rimligtvis vara ytterligare en i raden av de senaste årens framgångsrika nytändningar av gamla hjältar.

Daptones Gabriel Roth hittade Bradley på en liten scen i Bedstuy när han uppträdde som Black Velvet sjungandes James Brown-covers. Roth gillade det han hörde och erbjöd sig att spela in honom. Det har blivit ett par singlar sedan den där kvällen. 2011 var tiden äntligen mogen för albumdebuten. I Daptone-fabriken lyckas man som vanligt maskera att vi befinner oss en bit in på tjugohundratalet. I deras del av New York verkar klockorna för evigt ha stannat ett par år in på 70-talet.

Det är inget dåligt sällskap han har med sig i studion. Mäktiga Menahan Street Band agerar kompband och deras tjocka funksoul sitter perfekt bakom Bradleys slitna och själfyllda röst. Resultatet är soul som skär i hjärtat, frukten av ett slitsamt liv som till slut landade i att det för Charles Bradley inte längre fanns utrymme för något annat än sång, dans och kärlek. Bakgrundsbandet får en chans att skina på egen hand i ljust sommarläta orgeldrivna Since Your Last Goodbye. Annars är det Bradley som står i självklart centrum.

Precis som den finaste soulen från 60- och 70-talet pendlar texterna mellan sotsvart tårdrypande kärlek och det samhällskritiska. Bradley parkera någonstans mellan den Brown han under så många år hyllat från scenen och andra soulsångare som har nära till bluesen, som Otis Redding. Han är lika bekväm och berörande i långsamma bedjande ballader som i de mer stötiga upptempolåtarna. Han sjunger hela tiden för allt han är värd. Och varför skulle han inte det? Han har väntat och kämpat större delen av sitt liv för att få den här chansen. Och som han tar den.