Det är så klart alldeles bakvänt att skriva det här, men här kommer det ändå. Betty Wright: The Movie är den bästa Angie Stone-skivan sedan Mahogany Soul. Det här albumet har allt det jag saknat hos Stone sedan dess, ett mjukt otvunget gung som förför med osviklig känsla för stil. Och som jag skrev alldeles […][...]

6/12 Amy Winehouse Lioness: Hidden Treasures Winehouse första postuma skiva innehåller osläppta låtar, demos och ett par remixer. The Black Keys El Camino Rockduon släppte succéplattan Brothers förra året, och nu är det redan dags för deras sjunde album, som också är deras tredje där de samarbetar med Danger Mouse. Bow Wow Underrated Lillkillens sjunde […][...]

På första skivan gick det från botten till toppen fler gånger än jag kunde räkna. Fast att det inte fanns några som helst tecken på att de passade ihop vägrade den överlägsna, fantastiska, Drake släppa taget om den kaxige och okunnige Drake. Han som lyckades förstöra allt som var fint så fort han öppnade munnen […][...]

Även om Games röst stundtals inte ens liknar den man har hört på hans tre tidigare plattor (smoke much?), så är han lätt att känna igen. Han håller fortfarande inte tillbaka med något. Han vågar till exempel uttrycka sin ångest över det ljumma bemötande som LAX fick av kritikerna. Stundtals är det väldigt mörkt. Game […][...]

Det är med ganska höga förväntningar som jag sätter mig på stentrappan framför lilla scenen just innan jj ska börja spela. Det jag visste om den svenska duon var att de med experimentella influenser från hela musikkartan skulle kunna bjuda på en häftig show. Äntligen har mörkret fallit över staden också. De börjar med Still, […][...]

Många olika stilar får ta plats på The Great Debater, vilket gör det till Skyzoos mest spretiga projekt hittills. Det är absolut inget dåligt, snarare blir han bara bättre trots att jag inte har något illa att säga om de två ASBRA album han har i bagaget. Han fortsätter att övertyga, alltid mest tack vare […][...]

Last Train To Paris är ett konceptalbum där musiken homogent flyter på genom alla spår. Det är en fortsättning på Press Play, och här finns också det drömska soundet som genomsyrade albumet från 2006. Dawn Richards och Kalenna Harper, som tillsammans med Diddy utgör Dirty Money, gör inget större intryck. De tillför säkert ingenting negativt, […][...]

Jag gav Drake ett försök precis i början av hans storhetstid, det var ett par år sedan. Då var det hans mixtapes som gällde och jag läste på flera ställen att Drake skulle bli bäst i världen. Jag trodde verkligen att jag skulle bli frälst. Det blev jag inte, för jag var snål. Jag lyssnade […][...]

Eminems sjunde album är intressant. Efter förra årets Relapse och den tveksamma låtlistan till Recovery vågade jag inte vänta mig något hållbart. Det är snårigt och det slingrar sig en hel del, men till slut är det bara att inse att den här plattan är förvånansvärt bra. Här finns spännande samplingar som är svåra att […][...]

Som vanligt när det gäller stora artisters mixtape så är det intressantare att reflektera över var artisten befinner sig i sin karriär än att fokusera på den musik som är med på tapet. (Den brukar nämligen sakna både kvalitet och omtanke.) När det gäller T.I. har han som bekant suttit i fängelse och husarrest och […][...]