Det har gått mer än två år sedan The Greencoats släppte sitt första alster Spring EP. Under tiden har Ramo Spatalovic och två andra medlemmar ur The Greencoats, förutom att spela in A Blend of Silk & Satin, hunnit med att göra en bejublad turné tillsammans med Joel Alme. The Greencoats är inte på något […][...]

Bryggan. Jag går upp i den. En våt dröm blev 2009 en realitet i OFF!, fyra EP:s såg dagens ljus under det nyss avslutade året. Det är de som nu lagts under lupp och det är svårt att värja sig mot attacken denna samling står för. Det finns allstar-band och det finns ALLSTAR-band. OFF! är […][...]

Last Train To Paris är ett konceptalbum där musiken homogent flyter på genom alla spår. Det är en fortsättning på Press Play, och här finns också det drömska soundet som genomsyrade albumet från 2006. Dawn Richards och Kalenna Harper, som tillsammans med Diddy utgör Dirty Money, gör inget större intryck. De tillför säkert ingenting negativt, […][...]

Redan på 2008 års förstlingsverk Vår del av stan lade Masshysteri ribban skyhögt och flyttade fram positionerna gällande svensk punk. På självbetitlade uppföljaren fortsätter man på den redan inslagna vägen. Och det är helt jävla vansinnigt bra! Det första man slås av när man tar del av Masshysteri är att ljudbilden är något tamare än […][...]

Av någon anledning skickar omslaget på Unexpected, Angie Stones femte album, mina tankar till Millie Jacksons A Lil’ Bit Country. En association som på sätt och vis går igen i musiken. För 2010 låter Stone kanske mer som en uppdaterad version av soulen 1981 än 1971. Jag har väl i allt väsentligt gett upp hoppet […][...]

Omedvetet eller ej, Freddie Wadling har alltid odlat en myt om sin person. Att vara ett freak, att kalla sig själv ett monster kan ses vara ett skydd gentemot omvärlden, en flykt från allt det världsliga man kan vara utan. Den ståndpunkten cementerade han redan 1983 i Cortex och låten The Freaks och har, helt […][...]

Om det är något som symboliserar 00-talet för mig så är det osläppta album. Eller osläppta och osläppta. De flesta av de här albumen har trots allt nått många lyssnare ändå. Jag tänker med andra ord på skivor som spelats in, men som försiktiga (läs: fega) skivbolag låtit bli att släppa. En av mina absoluta […][...]

Dags för sommarmånaden av alla sommarmånader. Stockholm Jazzfestival Sällan har valet varit så enkelt. Ett näst intill oklanderligt program. Flera utmärkta konserter. Utmärkt ljud. Och så klart Erykah Badu. Där räcker inte orden riktigt till. Än. (Patrik Hamberg) The Cave Weddings Bring Your Love (låt) Guided by Voices tolkar Buddy Holly & The Crickets i […][...]

Det är ett upplägg som egentligen inte borde fungera. Två norrmän bakom sina maskiner en basist och ett par gästsångerskor. Det är allt. Inga projektioner, filmer eller ens någon särskilt imponerande ljusshow. Men när duon är Torbjörn Bruntland och Svein Berge och gästerna har namn som Robyn och Karin Dreijer behövs det inte. För även […][...]

”This isn’t funky enough, Fred.” Gissa hur många gånger Larry Cohen, producenten och regissören bakom filmen Hell Up in Harlem, ångrat orden han sa till Fred Wesley 1973. Att säga att tiden gett Cohen fel är ingen överdrift. Vem minns filmen eller soundtracket idag? The Payback brukar ofta lyftas fram som Browns starkaste studioalbum (en […][...]