Recension
- Press Play (album, cd) P. Diddy
- 2006
- Bad Boy
The honorable Diddy
Come To Me och Tell Me dominerade hitlistorna när Press Play släpptes. De är dock inte särskilt representativa för albumet, förutom i en aspekt. De är främst Nicole Scherzingers respektive Christina Aguileras låtar, och de delar gästlistan med, bland många andra, Keyshia Cole, Brandy, Ciara, Keri Hilson och Mary J. Blige. Det går inte att nämna Sean Combs utan att listan på namn växer exponentiellt.
Ett album med så många gäster hade kunnat bli splittrat, men Press Play är ett av de mest homogena album jag vet. Låtarna binds ihop med magi och man lyssnar från första till sista spår. Definitionen av ett album. Press Play har ett sound som är svårt att beskriva (jag tycker det är så fenomenalt bra och eget att jag helt enkelt kallar det för Diddy-soundet), men när mörkret har lagt sig är det alltid det perfekta soundtracket. Nätterna är många som Press Play har förgyllt. Här finns många fina melodier och ypperliga gästspel som nästan alla spelar en central roll. Men det är beatsen som är grejen. De bygger upp ett eget universum som man gärna flyr till.
Diddy tar de fem första låtarna på Press Play i stort sett helt själv, och även det är jävligt bra. Kanske skivans bästa del. Han är ingen stor rappare, men ovanpå de läckra beatsen placerar han sig på exakt rätt ställe. Från det lätta pianobeatet på Testimonial där Diddy känns mer genuin än någonsin, till skrytet i The Future som tillsammans med Hold Up utgör skivans mest spännande beats. Puffy kanske inte skriver sina texter eller bygger beatsen själv, men han vet hur man gör bra musik. Inte (bara) populär musik, utan verkligt bra musik.
Efter skivans fantastiska första del kommer de två hitsinglarna, och som jag nämnde tidigare sticker de ut ganska ordentligt. Deras intensivitet, som uppstår från Scherzingers irriterande stönande och beatsens mer dramatiska karaktär, bryter av det vågliknande flowet som inledde skivan. Diddys svagheter blir tydliga på Come To Me, där han inte alls lyckas tajma beatet, men han klarar sig bättre på Just Blaze-producerade Tell Me, antagligen på grund av att Christina Aguilera gör den till en så bra låt att det blir omöjligt för Diddy att sänka standarden med sina verser.
Efter Wanna Move och Diddy Rock, där Big Boi och Ciara respektive Timbaland sätter stor prägel, återgår skivans till dess inledande lugnare sound, dock med mer plats för gäster.
Diddy tar plats längre bak, något som också tyder på hans goda smak. Han vet sina gränser, och låter inte sitt ego ta över låtarna som förvaltas så väl av andra. När han väl stiger in gör han det bra, och ger ytterliggare förståelse och djup till låtarna som ofta känns som scener i en film.
Special Feeling sticker ut med sina discovibbar, och är alltid lika fräsch att lyssna på. Det den vinner på originalitet förlorar den dock lite på tidlöshet. Den går att tröttna på. Tidlösa är däremot den galet bra kvartetten låtar som följer. Keri Hilson på After Love, Mario Winans på Through The Pain (She Told Me), världens bästa Brandy på Thought You Said, och till sist finaste Keyshia Cole på Last Night. Att välja bästa låten är svårt.
Att Diddy lyckades styra upp detta imponerande moderna hip hop soul-mästververk är mäktigt, och självklart förbisett på grund av de två missledande förstasinglarna och folks fördomar. Press Play kom för fyra år sedan, men dess sound har sin storhetstid idag. Det Drake gör är en blek kopia, för att inte tala om Kanye Wests röstförvrängda falsksång. De har gett liv till en ny genre, men det var Diddy som sådde fröet.
Last Night (Feat. Keyshia Cole)
Publicerad: 2010-12-20 00:00 / Uppdaterad: 2010-12-19 01:06
3 kommentarer
En tia för nya plattan då?
#
Jag vet inte, jag har inte hört den än.
#
[...] ett konceptalbum där musiken homogent flyter på genom alla spår. Det är en fortsättning på Press Play, och här finns också det drömska soundet som genomsyrade albumet från 2006. Dawn Richards och [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).