Recension

- We Can't Fly (album, cd) Aeroplane
- 2010
- Eskimo Recordings
Flygförbud
Lyssna
Externa länkar
I de senaste årens nu disco-våg har belgiska Aeroplane varit ett av de mest intressanta namnen. Små mästerverk som deras genredefinierande Whispers tillsammans med Kathy Diamond eller deras Au Revoir Simone-inlånande remix av Friendly Fires Paris.
Frågan är därför vad som egentligen gick snett i studion när I Don’t Feel kom till. Och hur många kvalitetssäkringsvägspärrar som Stephen Fasano och Vito De Luca tvingades forcera på vägen.
Av alla låtar som släppts 2010, och som på något sätt skulle kunna klassas som potentiell â€Ola-musikâ€, kan I Don’t Feel nämligen vara en av de allra sämsta. Merry Clayton gör sitt bästa i att korsa en dikeskörd Eartha Kitt med en borderlinad Tina Turner medan Fasano och De Luca harvar loss med rockdisco av otäckaste sort i bakgrunden.
Det är inte lika illa som det låter. Det är värre.
Men okej. En isbergskörning sänker inte ett helt album. Om man däremot skrapar upp hela sidan så når man botten rätt fort. Det är precis vad Aeroplane gör.
Det blir tungfotad och svårsvulstig gitarrock, snygga hi-hats som punktmarkeras bortom all räddning av oengagerat gitarriffande, skojfrisk handklappsjazzpop av det dåliga slaget, åttiotalsrock som den lät på de låtar man valde bort när man spelade av lp-skivorna på kassettband och så lite baktaksvibbar som gick vilse i korridorerna och förvirrade sig in i fel studio.
Det är faktiskt bitvis imponerande uselt. Framförallt för att ha Aeroplane på etiketten.
Och med tanke på titeln känns det som att Aeroplane vet om det här själva.
Visst. Allt är inte riktigt så illa. Det finns ljusglimtar, men de är snarare ljusglimtar i det allmänna mörkret än ljusglimtar i Aeroplane-katalogen. Avslutande Au Revoir Simone-inhoppet We Fall Over är smågulligt och tillsammans med en åttiotalsstudsig basgång och Sky Ferreira blir Without Lies riktigt trevlig.
Men det är fortfarande en bit kvar till det jag hade hoppats på från ett Aeroplane-album. Faktum är att We Can’t Fly egentligen bara når upp till den nivån en enda gång.
Då blir det å andra sidan ruskigt bra.
I
Det är musik att hålla extra hårt i handen och titta djupt i ögonen. Musik att låta sig drömmas bort med när december kanske aldrig varit mer djupfryst.
Det största undantaget under Aeroplanes, tyvärr, rätt misslyckade jungfrufärd.
Publicerad: 2010-12-28 00:00 / Uppdaterad: 2010-12-27 23:53
En kommentar
Jag som är ett lika stort disco-fan som Ola och oftast håller med i dina recensioner följer efter här och skippar den här plattan
#
Kommentera eller pinga (trackback).