Trion Salem är en av de under året mest uppmärksammade akterna i den musikpress som ursprungligen behandlat gitarrpop och brötig indierock, men numera också befattar med electronica, alldeles speciellt om den förgrenar sig mot shoegaze och triphop. Ett ständigt förekommande inslag här är att förtydliga hur överjävla litet bandet bryr sig. För de bryr sig inte. Inte ett jävla skit. De gör katastrofala ”spelningar”, bjuder journalister på droger eller dyker helt enkelt inte upp. John Holland har vid något tillfälle nämnt ett crackberoende och ett förflutet som prostituerad. Det är svårt att utläsa några längre bitar av Salems texter, men de fragment som kan urskiljas fortsätter på samma linje av våld, droger och svärta.

Eftersom Salem skiter i ungefär allt i hela världen bryr de sig förmodligen också uppskattningsvis ett spår om att de på något vänster blivit posterbarn för det som kommit att kallas ”witch house”. Det är bara en gissning. Personligen tycker jag att det är en av de bästa genrebenämningar jag någonsin kommit över. Lätt att förstå vad som menas, även om lite mer komplicerat att förklara mer exakt hur det låter. Mardrömmar är som bekant högst personliga.

Hela King Night är en enda lång orgie av stympade rytmer och melodier så dränkta i distorsion och oväsen att de återuppstår i något som mest kan liknas vid The Walking Dead. Det löjligt mäktiga titelspåret, en undergångssymfoni av dundrande beats och kyrkokör, är vad som ursprungligen snärjde mig till Salem. De producerar en så imponerade oljudsvägg att bröstkorgen vibrerar och trumhinnorna darrar av ren rädsla. Riktigt så bra är inget annat spår på King Night, även om Asia, Trapdoor och Redlight kommer bra nära.

Där Crystal Castles använde (och använder, om än i mindre utsträckning) sig av gameboypop har Salem hiphopen, det är den stora skillnaden, även om banden i mångt och mycket annars liknar varandra, inte minst i den nihilistiska attityden. Bägge arbetar med envetet oväsen som korsas med drömlika ljudsjok, med högst singulära resultat.

King Night är en uppvisning i långsam, latent och fascinerande hotfullhet. Salem själva må skita högaktningsfullt i det, men de är en högst aktuell del av det svarta molnet, vilken etikett man än sätter på dem.