Austins Strange Boys låter omisskännligt amerikanska, från Ryan Sambols Dylaneskt gnissliga omtolkning av begreppet ”sång”, via släpiga honkytonkrytmer ända till hur de våldför sig (om än milt) på det som kallas rock’n’roll. Efter ett relativt framgångsrikt debutalbum och en ordentlig hype är det kanske inte heller omotiverat att som vissa nämna dem som ”nästa Strokes”. The Strange Boys är dock långt ifrån lika omedelbara som de förra. Dessutom räcker det med en blick på bandet för att inse att de, där Strokes var och är småäckligt fashionabla, mest ser ut som något katten släpat in. När jag såg dem live för någon månad sedan var det svårt att sluta fascineras av Sambols likhet med en pårökt fisk, något vi förmodligen kan utgå från inte nämns speciellt ofta i samband med Julian Casablancas.

Även om Be Brave skevar en hel del vid de första genomlyssningarna, så är det i mångt och mycket en fråga om att vänja sig. Dess melodier urskiljer sig först efter ett tag, under många lager av gnissel och raspande. Starkast är Strange Boys när de lägger an en mer rootsaktig vinkel, med mycket twangiga gitarrer och här och där någon vinglig sax, som på skivans titelspår, eller det dammiga munspelet på Night Might och inledande I See. Skivan som helhet tappar dock lite på grund av de mer akustiska numren, som har en tendens att sväva ut alldeles för långt och slutar i just ingenting.

Ofta väntar jag på att Be Brave ska explodera i mina händer, men oftast lämnas förhoppningarna ouppfyllda. Strange Boys håller tillbaka, och även om det inledningsvis är störande, så ger det bandet utrymme att expandera på bredden, att tilldela sig själv lösare tyglar ifråga om struktur och tempon.

Och trots att Be Brave i mångt och mycket rent stinker nostalgi, så lyckas Strange Boys ändå låta nytt, även om långt ifrån fräscht – det här är ett band för ölindränkta, haschluktande små barer, och när kvällen är över är de själva förmodligen i minst lika dåligt skick som publiken. Men trevligt var det nog, även om vi kanske inte kommer ihåg det.