[Den här recensionen ingår i Lilla Joey Negro-specialen]

Att Dave Lee har låtit en stor del av hjärtat fyllas av sjuttiotalets och det tidiga åttiotalets disco är knappast någon hemlighet för den som hört något som han släppt producerat, remixat eller på annat sätt återanvänt och samlat ihop för en större publik.

Joey Negro är Lees mest kända alias, men det är som The Sunburst Band han fått leva ut sina discodrömmar som allra mest. Inte så att det är som The Sunburst Band som Dave Lee alltid låter mest disco – tvärtom glider The Sunburst Band ofta in i souliga och acid jazziga ljudmålningar – men till skillnad från hans övriga musikskapande och remixande är han här inte ensam. The Sunburst Band är Joey Negros eget band.

På cd-utgåvan av samlingen 20 Years of Joey Negro sammanfattades Dave Lees karriär i tre delar. På den första skivan var det Grant Nelson som fick plocka ihop sitt Joey-paket och på sen andra var det DJ Spinna som fick göra samma sak (den tredje skivan var en blandning av tidigare svåråtkomliga eller outgivna remixer). Men där Grant Nelson plockade från Dave Lees många olika ansiktsförpackningar fokuserade DJ Spinna helt och hållet på The Sunburst Band.

I bådas fall handlade det om DJ-set. Låtar som vävdes samman till oavbrutna helheter.

I båda fallen finns musiken dessutom utgiven digitalt – i fullständigt, osammanmixat skick. I båda fallen blir det förstås roligare så. Den DJ Spinna-mixade andraskivan 20 Years of Joey Negro fick dessutom ett helt nytt namn i sin omixade form: 10 Years of the Sunburst Band.

Nu är årsjubileerna visserligen lite missvisande. 2010, året när båda samlingarna släpptes, var det 20 år sedan Dave Lee skapade sin Joey Negro-karaktär, men det är inte 10 år sedan The Sunburst Band såg dagens ljus. I det fallet handlar det istället om åren 1998 till 2008 och de tre album som Dave Lee släppte med sina medmusikanter under de åren.

Ett decennium av Joey Negro med band som tillsammans försöker återskapa groovet och känslan från discon och discosoulen borde förstås bli ungefär hur bra som helst. Tyvärr är The Sunburst Band som helhet ett lovande koncept som inte riktigt når hela vägen fram. Den osvikliga melodifingertoppskänslan som Dave Lee har i det mesta av sitt musikskapande får lite för ofta stå tillbaka till förmån för snyggt, men lite för ofokuserat groovande. Det gör att intresset också tenderar att flyta iväg ut på sidorna.

Fast med det sagt: när The Sunburst Band slår an alla de rätta strängarna discounisont så blir de en ohejdbar svängmaskin.

Det är då vi hittar basgångsrullande Days Gone By och huvudnickande åttiotalsboogien Everyday med Patrick Adamss ande svävande precis under studiotaket. Det är då som Earth Wind & Fire ba-ba-ba-ba-ba-ba-falsettåterföds i Fly Away och Until the End of Time används till att flyga in Incognito från det tidiga nittiotalet. Det är då Sitting On Top of the World tillåts discoglittra så stjärnklart det bara går medan He Is med Ian Fridays hjälp blir en vackert existentialistreflekterande barnbön. Organisk souldisco när den är som bäst.

Men även The Sunburst Band kan visa sig på ett maskinellt humör. Som bäst kanske i Atlantic Forest, en låt vars beat, säkerligen inte av en slump, plockats mer eller mindre rakt av från Paul Hardcastles rätt fantastiska Rain Forest.

Men så finns det som sagt var också mindre roliga delar i katalogen. Mastodontuppställda som i 10 Years of the Sunburst Band blir det här extra påtaligt.

The Sunburst Band är väl värda att upptäcka för alla älskare av disco som känns och låter som den gjorde då, för sisådär trettio år sedan. Men 10 Years of the Sunburst Band är inte det ställe som jag skulle rekommendera nyfikna att börja. Ta istället till dig bandet i lite mer hanterbara doser genom något av de tre albumen – eller ännu hellre genom 2009-samlingen The Remixes.