dagensskiva.com

48 timmar

Lördag

Olas 1998 – en singelkryssning

Idag skulle min mormor ha fyllt 98 år. Född 1912 nere i djupaste Skåne. Vad kan väl vara ett bättre sätt att högtidlighålla det än att kliva tillbaka i tiden, till musikåret 1998?

1998 köpte jag 51 singlar. Alla cd-singlar. Såna man kan hålla i handen. 1998 var också året jag fyllde 26 år. Alltså kommer dagens dagensskiva-lördagsspecial självklart bestå av en genomgång av 26 av de 51 singlar jag köpte 1998.

Alla spellistor eller blandband med självaktning ska ha en krystad förklaring.

Även om jag hade trott att det skulle bli en snabbt ihopslängd special så blev den faktiskt, för min del, betydligt roligare än vad jag hade trott. Alla som odlat ett lite för stort intresse för musik genom livets alla turer vet att musikförälskelser kommer och går. Men också att musiken man valde säger en hel del om vem man var.

När jag tittade på de 51 singlarna jag köpte 1998 inser jag att de kan delas in i fyra ganska tydliga grupper. Det är å ena sidan pop med känslorna på utsidan, farligt nära självömkandets läkande avgrund, och explosiv powerpop med arga gitarrer, klistriga refränger och en massa knytnävsvevande energi i gränslandet mellan pop, rock och dans. Men så finns här också r’n'b i sin mest poppigt studsande och hitlistetillvända skepnad och sist men inte minst house lika blå som bubblande.

Någonstans där fanns jag 1998.

Nu skulle jag ljuga om alla 51 singlarna gjorde ett stort intryck på mig nu. Flera av dem minns jag att jag plockade på mig på femkronorsreor. Ett par vet jag ärligt talat inte varför jag alls äger. Men de 26 singlarna här nedanför gillade jag väldigt mycket då och i de flesta fall gillar jag dem väldigt mycket fortfarande. I ingen särskild ordning (okej, den ohotade ettan ligger sist, för alla som inte orkar vänta).

Jag har även gjort en Spotifylista med 20 av de 26 låtarna, även om några är i fel versioner (det finns intressanta luckor i Spotify, kan man väl konstatera. På något ställe har jag tagit mig friheten att skarva rätt ordentligt)

Lyssna på Olas 1998 – en singelkryssning på Spotify

Grattis mormor. Wherever you are.

FATBOY SLIM THE ROCKAFELLER SKANK
Den som hade på MTV några gånger under andra halvan av 1998 lär knappast ha missat The Rockafeller Skank. Det var då som den före detta Housemartins-, Beats International- och Freak Power-medlemmen Norman Cook på allvar slog igenom i den skepnad han idag förmodligen är mest känd för. The Rockafeller Skank, i sin big beat-glans, sammanfattar väl kanske bättre än någon annan låt den anti-rörelse som big beat började som. ”Dumb dance music” som motvikt till den intelligenta dansmusiken. Musik att skapa rumpan till. Och framförallt att samtidigt ha jävligt kul. The Rockafeller Skank var rätt mycket en ”älska eller hata”-låt. Efter att initialt ha varit lite tveksam kapitulerade jag rätt snabbt inför den kaotiska samplingsfesten.

JENNIFER PAIGE CRUSH
Bland singelinköpen återfinns Crush faktiskt två gånger. Originalversionen (tänk Leann Rimes-radiopop) var trevlig, men det var dansversionen som fick mig att köpa singeln. Men så upptäckte jag att det fanns fler remixer. Framförallt av världens bäste David Morales. Och självklart är det housemästarens olika versioner som verkligen gjorde sommarkvällarna.

THE CARDIGANS MY FAVOURITE GAME
Under årens lopp har videor förmodligen blivit censurerade av en hel massa olika anledningar, men i kategorin ”vårdslöst framförande av fordon” lär The Cardigans vara rätt ensamma. Visserligen var det egentligen inte särskilt förvånande att en video av inte helt okontroversielle Jonas Åkerlund skulle bli censurerad, men hade någon året innan sagt att det skulle drabba en The Cardidagans-video så hade jag nog inte riktigt trott på det. My Favourite Game är fortfarande en av mina riktiga favoriter med kvintetten.

BRANDY & MONICA THE BOY IS MINE
Att The Boy Is Mine lär ha inspirerats av The Girl Is Mine, mästarmötet mellan Paul McCartney och Michael Jackson låter på flera sätt som en passande parallell. 1998 var The Boy Is Mine också ett mästarmöte, om än inte i riktigt samma division som inspirationslåten. Brandy och Monica vid varsin mikrofon, Rodney Jerkins och Dallas Austin i producentstolen. Inte särskilt konstigt att The Boy Is Mine blev en av 1998 bäst säljande singlar.

ALL SAINTS UNDER THE BRIDGE
Det finns saker man inte gör ostraffat. Som att gilla All Saints version av Under the Bridge mer än Red Hot Chili Peppers (visserligen också bra) original. Och börjar man beskriva All Saints version i termer som ”funk” och ”funkig”, ja då är det bara att dra på sig skyddsvästen. Men faktum kvarstår: covern är sexigare, snyggare och, ja, funkigare än originalet. B-sidans cover av klassiska Lady Marmalade är tyvärr desto mer stelbent, men det blev åtminstone femtio procent rätt.

GOO GOO DOLLS IRIS
När jag tittar igenom singelinköpen från 1998 ser jag att det, på gott och ont, är större genrespridning än mitt musiklyssnande idag. En stor skurk är förstås internet med dess omöjliga hav av nutida, dåtida och framtida musik som gör behovet av avgränsning akut. Men 1998 stod MTV fortfarande för ”Music Television”. Och så fanns svenska ZTV. Musikkanalerna som stod på som radio i bakgrunden, fast bättre än alla kommersiella radiostationer, och där man inte sällan indoktrinerades till att till sist gilla låtar man egentligen inte borde gilla. Jag har aldrig sett City of Angels, Hollywood-nyinspelningen av Wim Wenders Himmel över Berlin, där Iris ska ha varit en av låtarna. Kort sagt kan jag inte skylla på det. För Iris borde överhuvudtaget inte finnas i min skivsamling. Svulstighet på gränsen mellan powerballad och pubrock. Men någonting i det filmiskt storslagna och desperat sönderkrasade letade sig förbi mina finurligt uppsatta smakposteringar och känslosköldar. För någonstans där och då var Iris en av låtarna jag verkligen behövde. Om det sedan är nostalgin som dammar igen sikten eller om jag hade tyckt precis samma sak om jag hört den för första gången idag spelar mindre roll. Iris har fortfarande en plats hos mig.

BILLIE BECAUSE WE WANT TO
När jag wiki-söker Billie Piper i samband med att jag skriver den här texten ser jag att hon spelat med i flera TV-serier, gjort filmer och spelat teater. Men innan jag läste på började och slutade Billie för mig på samma ställe: i samband med Because We Want To, låten som gjorde att Billie blev den yngsta artisten att kliva rakt in på brittiska singellistans förstaplats. Och även om Because We Want To såg dagens ljus flera månader före …Baby One More Time sopades Billie förstås fullständigt av banan när Britney Spears klev in i strålkastarljuset. Och även om Billies musikaliska karriär, som sträckte sig över två album och ett antal singlar, aldrig kunde mäta sig med Britney så är Because We Want To fullständigt briljant tuggummi-r’n'b’-pop som gjord för hejdlöst svängiga solskenspromenader.

BRAN VAN 3000 DRINKING IN L.A.
Drinking in L.A. var definitivt en av de där låtarna som jag aldrig hade upptäckt utan MTV. Singeln, som egentligen släpptes 1997 i hemlandet Kanada men som rullade ut här först året efter, var första smakprovet från Quebecs mesta artistkollektiv. Det efterföljande debutalbumet Glee var en synnerligen spretig historia, som blandade hiphop, slöfunk och alternativrock så att det stod härliga till. 2001 var det sedan dags för album nummer två, rätt fantastiska Discosis som ett av de sista släppen på Beastie Boys skivbolag Grand Royal. Men då, 1998, hade jag ännu inte hört vare sig Glee eller Discosis utan konstaterade kort och gott att Drinking in L.A. var soffsurfarfunk av bästa klass.

BEASTIE BOYS INTERGALACTIC
Trots att jag lyssnade väldigt mycket på hiphop mellan 1989 och de första åren på tvåtusentalet så är andelen hiphopsinglar rätt liten i min totala skivsamling. Så även 1998. Det här berodde mest på att hiphopsinglar, innan man som idag låter sig remixas av folk utanför hiphopleden, mestadels bestod av originalversionen, en a cappella-version och en instrumental. Samma upplägg för b-sidelåten. Eftersom hiphop alltid varit en albumgenre för mig hoppade jag helt enkelt över singlarna – om det inte var så att det kom en helt överjävla låt innan albumet hade släppts. Som i fallet Intergalatic. När det blev dags för New York-trion att droppa första nya singeln efter organiska Ill Communication blev det ett tvärt kast i både tid och sound. Tillbaka till rötterna för det som vi tänker som hiphop idag: när Run DMC vände upp och ner på konventionerna och lanserade den stenhårda hiphopstereotypen. För den delen tillbaka till Beastie Boys Licensed to Ill-rötter. Intergalactic är fortfarande så in i helvete jävla tung och galet fantastisk.

BOB HUND NU ÄR DET VÄL REVOLUTION PÅ GÅNG?
Till skillnad från andra delar av dagensskiva-redaktionen har jag aldrig varit ett sådär über-bob hund-fan. Faktum är att jag i början var helt oförstående till vad andra vänner – och stora delar av musikjournalistsverige – hörde i skåningarnas musik. Men så rasade Nu är det väl revolution på gång? in i mitt liv genom flitiga radiospelningar och så sakteliga började jag omvändas. Nu har jag de flesta av gruppens album och kan till och med, även om det inte är särskilt ofta, halka in i en bob hund-period. Och Nu är det väl revolution på gång? får mig alltid på oförskämt gott humör.

PJ HARVEY A PERFECT DAY ELISE
Ända sedan den smått legendariska kombokonserten på Gino i Stockholm 1995, med Tricky som ”förband” och PJ som huvudakt, har PJ Harvey haft en stor del i mitt musiklyssnande. Tricky var bra, men PJ (som jag hade tänkt hoppa över om det inte varit för att min kompis som jag var där med bara var där för just PJ) var fullständigt enastående. En av de tre bästa konserter jag någonsin upplevt. Och sedan dess har PJ fått en rätt stor del även bland singlarna i min samling. 1998 blev det A Perfect Day Elise, förstasingeln från Is This Desire?. Men singeln var inte bara huvudlåten. Bland de tre spåren fanns också smått magiska Sweeter Than Anything. En hypnotiskt stillsam och suggestiv pärla – och A Perfect Day Elises musikaliska motsats.

ELECTRIBE 101 TALKING WITH MYSELF ’98
Att Electribe 101 inte fått en större del i musikhistoriens mesta finrum är förstås inget annat än en ren skandal. Även om det bara blev ett enda album, så räckte det mer än väl, med tanke på att 1990 års Electribal Memories förmodligen är det näst bästa album som spelats in. Någonsin. Ett steg i rätt riktning var åtminstone när Talking With Myself fick sig en uppiffning 1998, när Canny släppte en balearic-inspirerad remix. Instoppad mellan de båda Canny-remixerna på singeln fanns också en uppdatering signerad The Beloved, och det de båda hade gemensamt var att de inte var i klass med originalversionen (eller för den delen i klass med Frankie Knuckles-klassiska remix). Eller rättare sagt, Cannys långa och solnedgångsdrömmande version satte fingret rakt på hjärtat i Talking With Myself. Det som tyvärr sänker den är ett minutlångt break mitt i alltihop med rytmen hämtad från ett kärleksmöte mellan Enigma och Innocence. I sig är det inget fel på breaket, men just här kladdar det ner en annars snudd på perfekt duk.

Lyssna på Cannys remix (och övriga remixer av samma låt) hos Napster

MOUSSE T. VS. HOT’N’JUICY HORNY ’98
Ibland behöver man inte krångla till det. ”I’m horny, horny, horny, horny tonight”. Ja. Horny släpptes först 1997, men då utan sånghjälp från Hot’n’Juicy. Titel lär från början haft en annan betydelse – som beskrivning på de samplade blåsinstrumentsstötarna som dominerar låten. Men så ställde sig Hot’n’Juicy (som bestod av dansmusikkändisarna Inaya Day och Emma Lanford) vid mickarna och helt plötsligt var det svårt att inte tolka ”Horny” som något helt annat.

SCOTT GROOVES MOTHERSHIP RECONNECTION (DAFT PUNK REMIX)
Det fullständiga ”artistnamnet” på singeln är egentligen ”Scott Grooves featuring Parliament/Funkadelic” och det lär väl säga det mesta om vilken låt som det i grund och botten handlar om (om man inte redan knep det på titeln). En sampling från en livetagning av Mothership Connection, i synnerhet ett trumbreak, blir grunden som Scott Grooves sedan leker kring. Men på singeln jag köpte saknas Scott Grooves originalversion. Istället blir det två versioner från Daft Punks lekstuga – en lång och en kort. Tänker man sig George Clinton som sångare på en Daft Punk-låt från Homework eller Discovery så hamnar man väldigt nära hur det här låter.

DRÖMHUS I MINA DRÖMMAR
Tillsammans med Stonebridge har Therese Granquist gjort en av de allra bästa svenska danslåtarna genom Put ’Em High. Men hemma hos mig snurrade Therese flitigt redan långt innan flytten till London och hängandet med Hed Kandi Records. Ett möte med Dr. Alban gjorde att Therese hastigt och lustigt var en del av Drömhusprojektet – som också gavs ut på Dr. Records. Såväl singlarna som första albumet Drömmar var riktigt snygg och discoglittrande house – fast med sång på svenska, något som var synnerligen ovanligt så sent som 1998. I mina drömmar bjuder dessutom på dum-de-dum-de-dum-dum-ba-da-da-da-da-sång och bara det är, förstås, skäl att älska varenda sekund.

DAVID MORALES PRESENTS THE FACE NEEDIN’ U
Det är alltid kul med dansartister och deras featurande och presentande. Som när David Morales presenterar The Face, som i sin tur består av… David Morales. Oavsett de personlighetskluvna inslagen kom Needin’ U att kasta ut David Morales i det allmänna klubbstrålkastarljuset – inte som remixare eller producent utan som artisten på etiketten. Att Needin’ U kom att bli en mastodonthit är på sätt och vis inte särskilt konstigt, med tanke på att det handlade om att slänga in Chi-Lites My First Mistake och framförallt Rare Pleasures världsbästadisco Let Me Down Easy i mixen och krydda alltihop med ett bastant housebeat. Fullständigt sprudlande och hejdlöst svängigt förstås. Needin’ U blev en så stor hit att Morales släppte den igen tre år senare, som Needin’ U II. Då, precis som i fallet Horny, med pålagd sång i form av Juliet Roberts gospelvibbande röst.

DEEP DISH WITH EVERYTHING BUT THE GIRL FUTURE OF THE FUTURE (STAY GOLD)
1998 gick svallvågorna fortfarande höga efter Everything But the Girls klassiska revampalbum Walking Wounded i allmänhet och singeln Missing i synnerhet. Det släpptes fortfarande singlar från skivan och även några äldre låtar (som Driving) hann med att uppdateras och förses med den nya, klubbiga Everything But the Girl-kostymen. Nästa album, Temperamental, var fortfarande något år bort. Och mitt i allt det här slog sig Tracey Thorn och Ben Watt samman med Deep Dish för ensingelsamarbetet Future of the Future (Stay Gold). Produktion av Ben, sång av Tracey. Och även om resultatet är lite tyngre och lite mindre drum’n’bass än Walking Wounded så hade Deep Dish-samarbetet utan problem kunnat vara en av låtarna på albumet. Ännu bättre blev det förstås av att den andra låten på singeln var en David Morales-remix.

TERRY CALLIER LOVE THEME FROM SPARTACUS
1998 hade jag faktiskt aldrig stött på Terry Callier. Men som så många gånger förr blev en ompaketering vägen in i Calliers sjuttiotalsmusikproduktion. Originalversionen sök upp på Alex North musik till just filmen Spartacus 1960, med sång av Callier. 28 år senare uppdaterade ett antal producenter kärlekstemat till nittiotalets aktuella dansmusiksmak. Bland dem som stökade om i originalprodukten fanns Roy Davis Jr. och 4Hero. Men deras versioner förpassades omedelbart till skuggan av Zero 7:s makalösa, och enormt kärleksfulla, remix. Mitt emellan ljudlandskapet på Zero 7:s eget album Simple Things och stråksorgsen Portishead-hiphop (när Portishead fortfarande var bra). Och så Calliers dallrande vibrato magiskt svävande ovanför. Fortfarande en av de vackraste låtar som släppts.

SARAH MCLACHLAN SWEET SURRENDER
Av alla som upptäckt Sarah McLachlan så är jag, om inte ensam, så åtminstone i minoritet att ha gått vägen via MTV Party Zone, dansmusikprogrammet med Simone Angel som alltid åkte på när jag kom hem på småtimmarna efter utgång under studietiden. Även därefter fortsatte jag att dra på programmet och det var här jag stötte på Sweet Surrender – förmodligen i Roni Size eller Ãœberzones remix. Senare remixade även Tiësto Sweet Surrender, men i likhet med exempelvis Everything But the Girls Missing föredrar jag originalversionen framför någon av dansremixerna. Och den är ett lika stort plåster för själen då som nu.

ROBBIE WILLIAMS NO REGRETS
Robbie Williams är en av de artisterna jag vill gilla mycket mer än vad jag gör. Men musikaliskt springer han för det mesta åt för många håll – ibland åt alla håll – samtidigt, så att slutresultatet aldrig blir riktigt så kul som det borde. Men med rätt material, och med rätt människor kring sig, kan han åstadkomma riktiga storverk. No Regrets, Robbies allra bästa låt, är beviset. Visst, nu är det lätt att konstatera att mitt inte helt objektiva förhållande till Pet Shop Boys skulle kunna vara en stor del i att jag gillar den här låten så mycket som jag gör (Neil Tennant och Neil Hannon från Divine Comedy står i kören). Men det är betydligt enklare än så: No Regrets är en stor poplåt av allra bästa snitt, som gjord för Robbie. Vacker, storslagen och bittert sönderslagen.

UNDERWORLD PUSH UPSTAIRS
Underworld är en av de där grupperna som jag alltid gillat, men som jag av någon anledning alltid glömmer bort när jag börjar räkna upp artister jag lyssnat väldigt mycket på, ända sedan Dubnobasswithmyheadman. 1998 hade Underworld fått sitt riktigt massiva genombrott i och med Born Slippy, en av låtarna i 1996 års Trainspotting. Gruppen höll på med sitt tredje album, Beaucoup Fish, och som andra singel ut landade Push Upstairs. Låten låg betydligt närmare hårda Born Slippy än drömska Dubnobasswithmyheadman och med tanke på att jag tillbringade 1996 och 1997 i Storbritannien när ”LAGER!LAGER!LAGER!”-vågen svepte fram som mest så var jag lite trött på just det. Push Upstairs tog mig heller inte med någon direkt storm, men som med så många av de låtar jag kramar som hårdast idag så växte den som bara den efter en långsam start. Idag håller jag den som en av gruppens allra bästa låtar, stenkrossande mitt emellan Underworld och The Prodigy.

THE CORRS WHAT CAN I DO
Syskonen Corr kan vara ett av de bästa exemplen på musik för dem som inte gillar musik. Eller för dem som säger att de lyssnar på ”allt möjligt”. Jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag inte är en av dem. Det är snyggt och vänt, men väldigt väldigt intetsägande. Med ett viktigt undantag: What Can I Do. Precis som i fallen Iris och No Regrets faller What Can I Do en bit utanför ramen för mitt musiklyssnande. Även 1998. Men precis som de två andra låtarna är What Can I Do ett stycke väldigt stor pop. Inte bara för att jag, som så många andra, var lite småkär i Andrea, utan förmodligen mest för att låten hittade ett tomrum hos mig, måttanpassat för What Can I Do. Precis just då. Sedan dess har What Can I Do ständigt en hög placering i min lista över välanvända musikaliska hjärtkrockkuddar.

KAREN RAMIREZ LOOKING FOR LOVE
Everything But the Girl har släppt rätt mycket som aldrig hamnade på några album. Låtar som hamnade på singelbaksidor eller ep-släpp. 1993 kom en sådan ep: I Didn’t Know I Was Looking For Love, släppt precis före 1994 års vattendelare i Everything But the Girls karriär, albumet Amplified Heart. Fem år senare släppte sedan Karen Ramirez sitt album Distant Dreams (väl värt att kolla upp). Som en av låtarna släpptes sedan en cover av Everything But the Girls ep-original, i Karens version kortad till bara Looking For Love. Och bland remixerna som följde med singeln var Dave Sears version helt i en klass för sig. Sears tog helt enkelt låten och förpackade den i samma kostym som Todd Terry hade gett Everything But the Girls Missing. Och gjorde därmed en version som spöade såväl Karens originalversion som Everything But the Girls ursprungslåt. Det enda som möjligen hade kunnat göra Looking For Love snäppet ännu vassare är att Tracey Thorn hade fått sjunga (och då ligger Karens röst ändå väldigt nära Traceys). Och precis som i Missing lyckas Ben och Tracey bättre än de flesta sammanfatta den storslagna magin i den lilla kärleken:

So we build from here with love the foundation
In the world of tears, one consolation
And now you’re here and there’s a full brass band
Playing in me like a wonderland
And if you left I would be two foot small
And every tear would be a waterfall
Soundless, boundless, I’ll surround you
I didn’t know I was looking for love until I found you

BROCK LANDARS S.M.D.U.
1997 släppte Blur sin bästa låt genom Song 2. Uppenbarligen gillade människorna bakom ensingelprojektet Brock Landars också den. S.M.D.U. plockar nämligen de bästa bitarna från Song 2 och föser ihop dem med The Prodigys Smack My Bitch Up, smatterrappande och dialogsampling från Enter the Dragon. Kort sagt rätt så galet bra. S.M.D.U. var skivbolagets förkortning, den egentliga titeln var Smack My Dick Up, som av någon anledning inte ansågs fungera.

POPSICLE SUMMER (WEEKEND MIX)
Jag föll aldrig för nittiotalets svenska popindieunder. Följaktligen föll jag heller aldrig för Popsicle (som för mig mer än något annat kommer att vara en NileCity-sketch). Men däremot föll jag osedvanligt hårt när Popsicles That Was Summer fick sig ett dansgolvslyft. Med svepande keyboards, smattrande trancecrescendon, vemodshouse från Everything But the Girl-fabriken och gitarrer med destination Ibiza är Summer (som den kort och gott fick heta) i sin Weekend-mix en av de riktigt stora låtarna i kategorin ”sommarsorgset”. Tyvärr verkar det vara ont om möjligheter att lyssna på weekendmixen på nätet.

STARDUST MUSIC SOUNDS BETTER WITH YOU
När vi nu har skrivit 1998 finns det bara ett sätt att sluta. Vi slutar inte i Spacedust Gym & Tonic (även den en av de 51 singlar jag köpte då). Men nästan. Spacedusts Gym & Tonic var en cover/variant av Bob Sinclars original från samma år, komplett med Jane Fonda-gymnastikövningar. Och Sinclar gjorde låten tillsammans med Thomas Bangalter, till vardags ena halvan av Daft Punk.

1998 var året då Thomas Bangalter, tillsammans med Alan Braxe och Benjamin Diamond gav oss en av musikhistoriens allra, allra bästa låtar.

Stardust blev aldrig äldre än en singel. Men det var å andra sidan musik när den är som bäst. När den känns som mest. Bedrägligt enkelt byggd på en filtrerad grund och gitarrsamplingen från Chaka Khans Fate var den en uppvisning i absolut och loopad perfektion. Gruppnamnet. Keyboardackorden. Stråkarna. Benjamin Diamonds sång. Basen. Videon. Allt så rätt. Lika mycket övergivet och söndermalt hjärta som världsomvälvande och oförstörbar nykärlek.

Rakt igenom helt jävla magiskt.

Oooh baby, I feel right
The music sounds better with you
Love might bring us back together

Ola Andersson

Publicerad: 2010-07-17 00:00 / Uppdaterad: 2010-07-17 17:20

Kategori: Lördag

16 kommentarer

Gode gud

Medlem 2010-07-17 02:52
 

The Corrs var ändå att gå over the top. Mycket värre kan det faktiskt inte bli.

björne Oregistrerad 2010-07-17 10:30
 

1998: warp i spacetimecontinuumet!? Eller är det bara jag som tycker ovanstående mixtube låter läskigt odaterad – på både gott och ont!? Hursomhelst, stiligt lördagsfrukostbordsmaterial, Ola!

Medlem 2010-07-17 10:49
 

Det är lite läskigt vad många av dom här låtarna som jag också hade. Hade aldrig trott att jag kunde bli lite nostalgisk över 1998….

Markus Oregistrerad 2010-07-17 11:23
 

Skandal att K-Ci and JoJos ”All My Life” inte får plats.

Medlem 2010-07-17 12:47
 

Kanske för att ”All My Life” kom 1997?

Patrik Hamberg Redaktionen 2010-07-17 12:50
 

På albumet ja. Singeln kom 1998. Den här listan handlar väl om singlar inköpta 1998?

Medlem 2010-07-17 12:51
 

Även om singeln tydligen släpptes 98. Hmmm.

Patrik Hamberg Redaktionen 2010-07-17 12:53
 

Ja. Mitt minne spelar mig ett spratt. Hörde den till leda hela våren 97. Kunde ha svurit på att albumet kom 96 dessutom. Men Wikipedia håller inte med mig.

F.ö. är jag nästan mer nyfiken på vilka de resterande 25 singlarna var…

Patrik Hamberg Redaktionen 2010-07-17 12:57
 

Bobbe Hund????

Ha ha ha ha ha ha

Den är du inte nöjd med i dag va Olle???

Janne Oregistrerad 2010-07-17 14:53
 

Övriga 24 (eftersom Jennifer Paige som sagt stod för två av de 51):

Saint Etienne ”Sylvie”
Cleopatra ”Cleopatra’s Theme”
Baxter ”I Can’t See Why”
Selfish ”Living-Room”
The Kooks ”Too Much of Nothing”
Spacedust ”Gym and Tonic”
Stetsasonic ”Talkin’ All That Jazz” (med nya Dimitri from Paris-mixar)
Kask ”Golden Heart”
Belle & Sebastian ”This Is Just a Modern Rock Song EP”
Les Rythmes Digitales ”(Hey You) What’s That Sound?”
Petter ”Mikrofonkåt”
808 State ”Pacific 808:98″
Steps ”Heartbeat/Tragedy”
The Corrs ”Dreams” (Fleetwod-cover)
George Michael ”Outside”
Billy Crawford ”Urgently in Love”
Jungle Brothers ”I’ll House You ’98″
Mike Koglin ”The Silence” (typ Depeche-cover)
Liquido ”Narcotic”
Lok ”Lok står när de andra faller”
Touch & Go ”Would You…?”
Björk ”Alarm Call”
Destiny’s Child ”No No No”
Tricky ”Money Greedy”

Ola Andersson Redaktionen 2010-07-17 15:40
 

Lok? Intressant.

Medlem 2010-07-17 15:41
 

Teardrop?

Jag tror att jag hade slutat köpa singlar 1998. Fast ”Love Theme From Spartacus” köpte jag också, så jag sitter väl och ljuger.

Medlem 2010-07-17 15:55
 

Missar man inte Underworld i uppräkningar för att de inte väcker så starka känslor? Bra att lyssna till, men inte omvälvande.

Kal Ström Redaktionen 2010-07-17 15:58
 

Lamont: Nej, jag köpte aldrig singeln, bara albumet (köpte däremot ”Risingson” från året innan). Men ”Teardrop” är definitivt en av 1998 års största låtar.

Kal: Fast poängen är att Underworld i sina bästa stunder just väcker rätt starka känslor hos mig för att det är så bra. Men ja, som helhet kan du nog ha rätt.

my week: Jag blev faktiskt själv rätt förvånad när jag hittade just Lok. Har ingen aning om hur jag resonerade när jag köpte den. Och när jag inför den här texten lyssnade så var det… inte så bra.

Ola Andersson Redaktionen 2010-07-17 16:08
 

Väldig gulligt av dig att hylla din mormor. Jag känner likadant för min farmor och hennes födelsedag poppar också upp i huvud, fast hon är sedan 24 år i himlen eller någon liknande plats för fina själar.

1998 – var året jag träffade Åsa :D

ralp Oregistrerad 2010-07-20 12:09
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig