Idag skulle min mormor ha fyllt 98 år. Född 1912 nere i djupaste Skåne. Vad kan väl vara ett bättre sätt att högtidlighålla det än att kliva tillbaka i tiden, till musikåret 1998? 1998 köpte jag 51 singlar. Alla cd-singlar. Såna man kan hålla i handen. 1998 var också året jag fyllde 26 år. Alltså […][...]

Som alla andra i redaktionen förmodligen också kommer att konstatera är det förstås fullständigt omöjligt att plocka ut de 50 album jag tyckte bäst om de senaste tio åren. Dessutom i rangordning. Kort sagt skulle rätt mycket kunna kastas om i den här listan. Framförallt ju längre ner vi kommer. Det finns säkert 50 kandidater […][...]

Fredrik Strage har en gång sagt att electroclash var musikjournalistmusik. Musik som hyllas överallt, men som inte en käft utanför kåren köper. Det ligger en hel del i det. Oavsett vad man må tycka om electroclash (allt från att det var ett skitkass genrenamn till att musiken bara är såååå 2002) så kom Felix da […][...]

Jag vet inte riktigt vad som hände den där dagen 1995. Kanske stod planeterna precis rätt. Kanske snurrade jorden lite vänligare än vanligt. Kanske hade Simon Ratcliffe och Felix Buxton bara stoppat i sig ett par nävar av något som fick världen att se vackrare ut. Jag vet inte. Det jag däremot vet är att […][...]

Efter en hel del möda och lika mycket besvär har vi kommit fram till en lista över årets trettioen bästa skivor. Jag tror att vi var mindre överens i år än någonsin tidigare. Årets vinnare fanns överst på två listor och tvåa på en. Ingen annan skiva fanns överst på mer än en lista. Det […][...]

Jag gillar inte ”rolig” musik. Artister som gör musik med en klackspark. Artister med ”roliga” texter. Sedan spelar det egentligen mindre roll om det är buskis eller överintellektuellt. Jag vill ha artister som brinner, som bänder upp bröstkorgen och blottar sitt inre. Blod, svett och tårar. Musik är inte roligt, det är blodigt allvar. Och […][...]