Crystal Castles är ungefär allt som är dåligt med nutida pop. Det är vad jag slutligen kom fram till. Deras debut var en påfrestande störig historia som korsade Gameboy med rundgång. De betedde sig som bortskämda skitungar i mer eller mindre alla mediaoutlets som existerar under solen. Enligt egen utsaga är några av deras influenser knivar och våld. Sammanfattningsvis; fruktansvärt enerverande.

Så när en kollega talade med frälst blick om det andra albumet intog undertecknad en minst sagt skeptisk inställning.

Varför kan jag då inte sluta lyssna på Baptism?

Förmodligen för att det är det bästa Crystal Castles gjort hittills. Skräprave ackompanjerat av gnisslande distorsion, och en hit. En absolut hit. Trots att det egentligen inte är så långt ifrån exakt det som fick mig att raljera över bandet från början. Bara… bättre.

Crystal Castles har lämnat den värsta åttabitarspopen bakom sig och istället anammat ett välkommet mörker, som bitvis också andas en hel del shoegaze. På Celestica får vi något så pass ovanligt som en Alice Glass utan effekter, vilket ger Crystal Castles en helt annorlunda klang, även om Doe Deer och Intimate visar att det fortfarande finns kapacitet för kakofoni.

Crystal Castles (II) är antingen en ljusning eller ett nedsteg i ett ännu mer kompakt mörker; men till skillnad från tidigare hindras låtarna inte av blixtrande ilska och alltomfattande, rå dist. Istället har man lyckats ta tillvara talangen för dramatisk, kantig pop på ett på det stora hela lyckat sätt.