En vän till mig påstod i dagarna att fransmannen Kavinskys Nightcall är tvåtusentalets motsvarighet till Thriller. Möjligen skulle det kunna vara korrekt ur ett estetiskt perspektiv, men Kavinskys suggestiva melankoli har annars väldigt litet att göra med Michael Jacksons popklassiker. Länken mellan Kavinsky och Chromatics är naturligtvis Drive, till vars soundtrack de bägge bidrar, på […][...]

Ghostory är en underlig svärm av ljud. En svepande dimma som gärna ger upphov till naturmetaforer. Egentligen är det kanske ingen komplicerad historia; shoegaze under ett elektriskt täcke, vän, virvlande sång av Alejandra Deheza, här och där ett stulet M83-beat. Men det är snyggt, och speciellt nära inpå i hörlurar är det lätt att förlora […][...]

När jag försöker erinra mig lyckade dubbelalbum blir listan inte särskilt lång. Men bland dem jag kan komma på tänker jag kanske främst på The Clashs fulländade London Calling, som när allt kommer omkring bara var ett dubbelalbum när det släpptes på LP. Med sina dryga 60 minuter platsar alla låtarna på en CD-skiva. Andra […][...]

Med Era Extraña har Neon Indian har gjort en svepande, atmosfärisk fortsättning på lo fi-symfonin Psychic Chasms. Även om Alan Palomo gärna klumpats ihop med till exempel Toro Y Moi och Washed Out till en amerikansk scen av lo fi-nördar som mest sitter hemma i varandras vardagsrum och fipplar på synthar medans de drömmer sig […][...]

Det har gått mer än två år sedan The Greencoats släppte sitt första alster Spring EP. Under tiden har Ramo Spatalovic och två andra medlemmar ur The Greencoats, förutom att spela in A Blend of Silk & Satin, hunnit med att göra en bejublad turné tillsammans med Joel Alme. The Greencoats är inte på något […][...]

Trion Salem är en av de under året mest uppmärksammade akterna i den musikpress som ursprungligen behandlat gitarrpop och brötig indierock, men numera också befattar med electronica, alldeles speciellt om den förgrenar sig mot shoegaze och triphop. Ett ständigt förekommande inslag här är att förtydliga hur överjävla litet bandet bryr sig. För de bryr sig […][...]

Den ”lilla svarta”, eller LBD är ett sedan länge etablerat modebegrepp. Det är ett basplagg, något som varje kvinna bör ha som en av garderobens stöttepelare. Något som alltid fungerar, som alltid får dig att se fantastisk ut. Little Black Dress som i bandet är dock något annat, eftersom de är långt ifrån att få […][...]

Crystal Castles är ungefär allt som är dåligt med nutida pop. Det är vad jag slutligen kom fram till. Deras debut var en påfrestande störig historia som korsade Gameboy med rundgång. De betedde sig som bortskämda skitungar i mer eller mindre alla mediaoutlets som existerar under solen. Enligt egen utsaga är några av deras influenser […][...]

En bra omgivning föder kreativitet. En omfattande kreativitet föder i sin tur geografiska områden som genast skvallrar om kvalitet. Brooklyn är definitivt en sådan plats på kartan. Grizzly Bear och Yeasayer hänger sig åt experimentell pop med dragningar åt dansgolvet, skeva Woods drar åt ett folkigt lo-fisound medan A Place To Bury Strangers trycker plattan […][...]

På debuten The Ghost You Left Behind från 2007 lät Hearts of Black Science som ett shoegazerband dränkt i tjära. Nu, däremot, har de putsat de återstående fjädrarna ordentligt, och resultatet är svartsynt, effektfullt accentuerad indierock som mycket väl kan hamna på någon av Galaxens scener i sommar. Duon Änghede/Almgren arbetar mycket med vidsträckta, ekande […][...]