Efter att på Jim i princip ha slipat bort alla kantigheter och helt omfamnat retrosoulen har Jamie Lidell på Compass återigen tagit ett steg mot den genrefusion han tidigare gjort sig känd förr. Men samtidigt som det i viss mån är en återgång är det också ett gigantiskt steg framåt. För sättet han blandar på han aldrig varit vildare och soundet, även om det fortfarande någonstans vilar på en stabil soulbotten, har aldrig varit skitigare och skramligare.

Han tar sångerna, släpar tillsammans med medproducenterna Beck och Grizzly Bears Chris Taylor in dem på sitt elektroniska skrotupplag, rullar dem i dyngan där och ger dem en opolerad och rå yta de tidigare saknat. En vildsint röra som trots otaliga element som egentligen inte borde kunna fungera ihop inte gör bara det utan faktiskt även överträffar både Jim och den mer närbesläktade Multiply.

På Compass rör sig den där fortfarande helt oemotståndliga hesa stämman fritt mellan elektronisk Gnarls Barkley-soul, slicka nattklubbsballader och svettig sexig groovig kåtfunk som i I Wanna Be Your Telephone bara för att i nästa stund följas av en flöjtprydd hommage till Jackson 5 anno I Want You Back. Sofistikerad psykedelia och primitiva ljudexperiment om vartannat och mot slutet sorgset rullande Big Drift som har lika mycket gemensamt med 16 Horsepower som med Massive Attack innan allt följriktigt avslutas allt med sakral stämsång i dammiga folkballaden You See My Light.

Men det som så här i text riskerar att framstå som gravt schizofrent fungerar så mycket bättre i Jamie Lidells musik. Han behövde väcka sin experimentlusta till liv igen och tillsammans med kärleken till soulen blir det en sjujäkla kombination. Visst, galet men också mestadels galet bra.