Tre fjärdedelar av Holes line-up har bytts ut sedan bandet senast gav ut ett album, men det är sak samma eftersom den fjärde tårtbiten är den som gör hela kakan.

Courtney Love.

Hon är ironisk och självhatande och hon älskar sig själv. Hon storljuger och man faller för det. Hon berättar sanningar så raka att man inte kan ta dem som något annat än skämt. Courtney Love är precis som hon brukar. Världens bästa rockstjärna. För dramat, för hennes texter, attityd och röst.

Live Through This och Celebrity Skin är inte bara två av 90-talets bästa album, de är två enastående mästerverk. Trots det eller därför var jag tveksam inför Nobody’s Daughter. Tveksam över att det skulle kunna bli bra igen efter så många år, och lite rädd för höga förväntningar.

Det var onödigt.

Nobody’s Daughter är en stark skiva att lyssna på från första till sista spår. Den är enhetlig. Låt för låt är den inte lika fenomenal som man har blivit van vid när det gäller Hole. Visst finns det låtar som sätter sig som ett pistolskott direkt, men de är inte lika många som på deras tidigare skivor. Dock, och detta gäller ju de flesta kvalitativa album, är det en process att lyssna på Nobody’s Daughter. Allt som allt upptäcker man saker man tycker om, och efter inte alltför lång tid är det mycket möjligt att alla låtar har fått äran att vara ens favorit. Kanske börjar det med lugna Someone Else’s Bed, fortsätter med riffiga Samantha och avslutas med det pampiga titelspåret.

Skinny Little Bitch och Pacific Coast Highway är ändå allra bäst, och väldigt olika varandra. Den förstnämnda är klassik Hole-punk medan den andra är folklig grunge. De symboliserar albumet bra. Trots att plattan är enhetlig och har ett tydligt homogent sound finner man en hel del olika komponenter här. Punkriff och låtar som slutar i gitarrtjut omgives av akustiska gitarrer, hesa skrik och öppna sår.

Det var tolv år sedan sist, och förändringen i musiken ligger givetvis i de år som har gått. Även om Hole stundtals tar oss tillbaka till 90-talet (lyssna på Loser Dust, det låter som en grungeyngling från typ 1991) hör man att Nobody’s Daughter är ett sprillans nytt album. Musiken är mastigare, den har mognat. Och Courtney har blivit äldre. Men hon har åldrats bra, kanske perfekt. Hon har åldrats som en rockstjärna ska. Trots att rösten spricker och knarrar lite mer är Courtney Love fortfarande en helvetes fröjd att lyssna på.

Skinny Little Bitch

Pacific Coast Highway (Live)