The street where you lived
The houses all gone
The run down estate
Where once was your home
I’ve found the church where the read
And I stood where you stood
It didn’t feel the same
But I came back again
I knew I would
- Kentish Town

Det känns som att Everything But the Girl varit en del av mitt musikliv så länge jag kan minnas. Men sanningen är att det först var i och med Todd Terrys omarbetning av Missing – gruppens stora genombrott ut i de breda lagren – som jag upptäckte dem. Jag och väldigt många andra.

För även om jag hade hört dem tidigare, och även om de passade in väl i den brittiska, svala jazzpopstradition som jag hittade flera andra favoriter bland, så klickade det aldrig riktigt. Jag hörde låtarna när de dök upp, nickade gillande, men köpte sedan aldrig några skivor. Sen upptäckte jag Traceys röst på Massive Attacks Protection-album. Efter det upptäckte jag Everything But the Girl i samband med Missing och började gräva mig bakåt – och vände på varenda sten jag hittade på vägen.

Missing är fortfarande en av det förra årtusendets allra bästa låtar. En av de allra sorgligaste. Och en av dem som bäst sammanfattar det magiska med kärlek.

Att Tracey Thorn sexton år senare återanvänder temat från just Missing är på flera sätt egentligen inte så konstigt. Även i Kentish Town är det jakten på känslospöken som står i centrum. Den desperata förhoppningen om att kunna vrida tillbaka klockan.

Men kopplingen till Missing, och albumet Amplified Heart, handlar inte om att försöka tvinga fram ytterligare några droppar framgång ur en svunnen hit. Istället har Tracey klivit tillbaka i livet till tiden när Everything But the Girl stod på tröskeln till tidigare ojämförbara framgångar. Samtidigt var Amplified Heart inte bara den kommersiella vattendelaren för gruppen, det var också då –och inte på uppföljaren Walking Wounded – som gruppen bytte musikaliskt spår. Det var här som Ben Watt på allvar började använda datorer för att skapa och programmera gruppens musik och det är också här som grunden lades för det som fick blomma ut på nästa album.

Nu kliver alltså Tracey tillbaka i tiden, till världen som den såg ut före Amplified Heart. Ja, egentligen handlar det om ett steg ända tillbaka till 1982 och hennes debut A Distant Shore. Efter 2007 års elektrodanspoppiga Out of the Woods hade få saker kunnat överraska mig mer. Inte minst med tanke på att producenten är Ewan Pearson – som var med även på förra albumet och som jag framförallt förknippar betydligt mer med dansgolv anno 2010 än lågmäld folkjazzcountrypop.

Visst finns här ekon av modernare tongångar. I Hormones, där elektroknorrpop möter hattåblås i en sjömanskostymsstruttig dans, i kommande singeln Why Does the Wind? (som bland annat kommer att remixas av Morgan Geist, ena halvan av Metro Area), med sin tyskmetropolkyliga marschexakthet, i Late in the Afternoon och i avslutande Swimming. Men som helhet (även i ovanstående spår till stor del) är Love and Its Opposite mest en tillbakagång till Everything But the Girls jazzpopiga åttiotal, om än med en lite mer uttalad countrytwist. Och framförallt musik som, i sitt stillsamma anslag, sätter Tracey Thorns röst i totalt fokus.

Och visst är rösten en av de allra främsta anledningarna till att Everything But the Girl fått en så stor del av min tillvaro. Men lika mycket har duons musik handlat de vardagsgråa ögonblickspolaroider som deras texter lämnat över till oss. Och när just de här två sakerna får vandra fram hand i hand ut genom högtalarna och hörlurarna så är Love and Its Opposite smått magisk. Här är Long White Dress och framförallt You Are a Lover (en cover av skivbolagskollegorna The Unbending Trees original) och Kentish Town minuterna som hänger kvar i tystnaden när Traceys tredje fullängdare gått i mål. I You Are a Lover sjunger Tracey vackrare och bräckligare än det mesta hon gjort så här långt. Det är ett vykort från livet mitt i livet, när motsatsen till kärlek inte är passionerat hat, utan verkligheten. När vardagens små rutiner nöter ner orubbliga förhållanden och känslorna blir begagnade.

Så långt allt väl. Och så långt vill jag vifta med armarna i skyn och tvinga främlingar på tunnelbanan att lyssna. Det är ju Tracey vi pratar om här. Per default fantastiskt. Men även i det här förhållandet driver verkligheten in en kil. Och mina invändningar mot Love and Its Opposite handlar rätt mycket om två saker. Det ena är att lite för många av spåren känns för tungfotade och, tja, osofistikerade. För grovt huggna, som att Pearson inte var mannen att arbeta med de små detaljerna. Det andra problemet är att melodierna är lite för anonyma. I kombination med ibland ganska fantasilösa arrangemang sugs de helt upp av tapeten. Jag kan inte släppa känslan att slutresultatet hade blivit så mycket roligare om folkjazzpopcountry-kostymen slängts ut och låtarna istället klätts i samma dallrande blockflöjtselektricitet som i Love in the Afternoon. När sedan Jens Lekman kliver in som duettpartner i versionen av Lee Hazelwoods Come On Home to Me är det omöjligt att bortse från att Jens inte är någon Ben – och att jag väldigt, väldigt vill ha en version med just Ben och Tracey.

Och framförallt vet jag att det riktigt bestående med Love and Its Opposites är att jag kommer att lyssna väldigt mycket på Everything But the Girl de närmaste veckorna. Ett nytt album med Tracey Thorn borde vara en abstinensdämpare, men tvärtom gör den bara suget efter ett återförenat Everything But the Girl än mer outhärdligt.

Men. Så går Love and Its Opposite till sist ändå i mål med Swimming (som av någon anledning hela tiden får mig att tänka på Björks Hyper-Ballad). En stråle oförskämt optimistiskt solsken. Att det – efter ett kraschat förhållande, ett ituslitet hjärta, vardagens nedbrytande vardaglighet, låt inte de jävlarna ta dig eller bara besvikelsen efter ett album som inte blev allt man hade hoppats att det skulle bli – bara är att borsta bort dammet från axlarna och inse att det faktiskt blev en vår den här gången också.

When we shake off winter’s chains
We will see the point again
Right now we are just keeping afloat
But soon we’ll be swimming

It’s all over so let’s go on
There’s nothing left so go on
We can’t keep on so let’s keep on
There is no reason, so let’s make our own
- Swimming