Jag kan både förstå och inte förstå varför Seattle-gänget Black Breath röner åtminstone en mindre hype bland entusiaster av hårdare tongångar för tillfället.

De träffar helt rätt sett till rådande kanon med sin skramliga och hardcoresmittade 91-skoledöds. Och den entusiasm de utstrålar genom sin musik är smittande. Det är helt enkelt svårt att inte ryckas med när jag lyssnar på bandets debut Heavy Breathing.

Särskilt gillar jag Eat the Witch, där de vandrar från d-takt till dubbeltramp och kryddar med en karg gitarrslinga och påföljande Escape from Death som ståtar med ett riktigt stadigt driv.

Samtidigt är det få stunder på skivan som verkligen dröjer sig kvar. Jag tänkte att skivan nog skulle sätta sig bättre ju fler lyssningar den fick, men fortfarande kvarstår faktum; Heavy Breathing är en väldigt flyktig skiva. Men med det sagt är jag inte säker på att det är något problem i sig egentligen. För lik förbannat känner jag mig väldigt hemma varje gång jag spelar skivan och det räcker egentligen för mig.

Och det är väl där kärnan med Black Breath finns någonstans inbillar jag mig; det är stundens ingivelse och en urladdning det handlar om, snarare än något att överanalysera. Släpp loss och röj.