If you know Sade, then you know that Sweetback is responsible for her music being her backup band.

Det här konstateras i en användarkommentar till Sweetback på (dans)musikdiskografisidan discogs.com. På sångerskan Sades wikipedia-sida konstateras att she is the most successful solo female artist in British history.

Soloartist. Backupband. Det är ju så merparten av världen ser Sade. En sångerska med några som spelar i bakgrunden.

Och visst är det faktiskt bandets eget fel. Sångaren i en grupp är automatiskt den som får mest uppmärksamhet och att då döpa gruppen efter honom eller henne är ju att be om det. Samtidigt var det ju Helen – en fotomodellvacker sångerska med fantastisk röst – som gjorde att Epic öppnade upp stora plånboken, så då är det väl inte så konstigt att saker och ting blev som de blev.

Men samtidigt har Sade alltid varit en grupp. Inte en sångerska med tre utbytbara backupmusiker. Gruppmedlemmarna har alla haft en viktig del i gruppens musikskapande och den riktning som gruppen kommit att ta från det att Sade föddes ur Pride, gruppen där Sade, Stuart Matthewman och Paul S. Denman var medlemmar. Något medlemsbyte senare (Sade-grundaren Paul Anthony Cook hoppade av 1984 och Andrew Hale kom med 1983) fick Sade den personal som gruppen har än idag.

Och även på albumen har ”de andra tre” fått glänsa själva, utan sångerskan. Punch Drunk, Siempre Hay Esperanza och Mermaid är alla låtar där sångerskan kliver av scenen. När så Helen fick sin dotter Iia 1996 och ägnade sin tid åt henne under några år blev musikklådan för stor för de andra tre medlemmarna.1996 var även födelseåret för Sweetbacks första album: Sade utan Sade.

1996 var dessutom året då triphopen var som allra störst. Och också året genren mer eller mindre hade löpt sitt lopp. Med tanke på att triphopen föddes ur lika delar hiphop och jazz av tillbakalutat (ja, eller pårökt) snitt – och med tanke på att Sades 1992-års-album Love Deluxe var på väg åt just det hållet – är det därför inte särskilt konstigt att Sweetbacks debut år 1996 kom att bli väldigt mycket triphop. Dubbiga basgångar och filmiska format. Ljudscenografier snarare än låtar. Som ofta i de här sammanhangen får musiken som mest form när en vokalist blandas in i kortleken. Här handlar det om Amel Larrieux, Maxwell, Leroy Osbourne (som körade på några tidigare Sade-album) och faktiskt rappande DJ Premier-skyddslingen Bahamadia.

Sedan finns förstås de där låtarna som är Sade snarare än Sweetback. Främst kanske i en låt som vackra och suggestiva Walk of Ju. För trots backlängesscratch-rytmen skulle den låten utan problem kunnat höra hemma på ett album där sångerskan också får vara med.

Men hur man än vrider och vänder på det är det svårt att inte jämföra med Sade. Även om Sweetback är ett solitt arbete är det fortfarande hobbyprojektkänslan som lägger sig som ett störande filter – visserligen lite orättvist, men det förändrar egentligen ingenting.

Sweetback är alls inte särskilt pjåkig (bitvis riktigt vacker), men inte heller särskilt minnesvärd eller spännande.