Kända för storslagna arrangemang och orkestreringar där stämningen har varit överordnad de originella och lättflyktiga melodierna gjorde Efterklang helt om vid inspelningen av Magic Chairs. Istället för att börja bygga upp den direkt på sedvanligt sätt bröt de ner musiken till sin absoluta grund för att först därefter börja fylla ut den.

Arrangemangen och harmonierna som alltid varit deras signum finns där fortfarande men är mer sparsamma, elektronik och samplingar har fått stryka på foten och istället utkristalliserar sig de mest självklara melodier. Melodier som nu är i centrum istället för att flyta omkring i periferin. Vilket i Efterklangs värld är att betrakta som en smärre revolution.

Om det varit svårt att etikettera deras musik tidigare så är det nu desto lättare att ta fram den stora popstämpeln. För även om de gör en egen variant och man fortfarande kan höra att det är Efterklang är Magic Chairs samtidigt en både charmant och bitvis rasande snygg popplatta. Nu kan man givetvis diskutera om det verkligen är det man vill ha av sitt Efterklang men jag har svårt att värja mig även när de ett par gånger, och då inte bara tack vare att Casper Clausen gör sin bästa Chris Martin, mer än något annat blir Coldplays lite udda lågbudgetkusin.

Även om The Soft Beating och Alike båda sväller över alla bräddar finns det detaljer som krocken mellan den aviga trumrytmen och bleckblåset i den senare som lyfter dem över slentriansvulst. När man dessutom får en ömsint duett i Natural Tune och stora delar av övriga Magic Chairs befinner sig i ett gränslandskap mellan The Divine Comedys kammarpop och The Flaming Lips mindre förvirrande ögonblick lämnar den i sig själv en alldeles finfin efterklang.