Det går inte att bli profet i sitt hemland, heter det ju som bekant. Inte sällan gäller detsamma även när det handlar om att bli erkänd av sin samtid. Först långt senare får man sin ordentliga stund i rampljuset, välförtjänt eller inte.

Nu vore det fel att säga att Arthur Russell gick obemärkt förbi under sin alltför korta livstid. I det vakuum som uppstod när sensjuttiotalets två stora musikmonoliter kollapsade in i varandra var Russell en av dem som fyllde tomrummet med spillror från implosionen: rytmen och dansgolvet från discon, attityden och kläderna från punken. Postpunken och leftfielddiscon fick New York att blomma upp igen. Oavsett om han kallade sig Dinosaur L, Loose Joints eller kanske bara ”Arthur Russell” så fanns den kreativa cellisten där.

Men även om Russells kreationer blev underjordsklassiker i samma stund som de släpptes – och har fortsatt haft en given plats i spellistorna hos alternativfantasterna – så var det först när Strut gav ut den omistliga samlingen Disco Not Disco med tre Russell-låtar år 2000 som världen verkligen började få upp ögonen för den egensinnige musikskaparen. Rough Trade gav sedan 2004 ut samlingen Calling Out of Context och saker och ting började verkligen röra på sig. Förutom mer grävande i både de utgivna och outgivna Russell-arkiven (han lär ha lämnat 1000 outgivna, mer eller mindre färdigställda alster efter sig vid sin död) och återutgivningar har vi sedan dess också fått dokumentären Wild Combination: A Portrait of Arthur Russell och biografin Hold On to Your Dreams: Arthur Russell and the Downtown Music Scene 1973-1992.

Arthur Russell fascinerar. Och inspirerar.

Men trots detta har det egentligen aldrig kommit något så självklart som en uppdatering av Russells musik av och med nutida artister. Musiker som haft Russell som inspirationskälla. Inte förrän nu, när Electric Minds samlat ihop ett knippe namn med uppdrag att ta sig an Arthur Russell från ett 2009-perspektiv. Det har resulterat i ett startfält som inkluderar bland andra Faze Action, Max Essa, Pocketknife och väldigt många förekomster av Yam Who?

Hur låter då Arthur Russell anno 2009? Tja, ville jag vara lite drygcynisk skulle jag kunna konstatera att steget mellan originalmaterial och omstöpningar inte är särskilt långt – snudd på smått meningslöst. Om jag är på lite mer välvilligt inställt humör skulle jag istället konstatera att just det här är ett bevis på hur tidlös Russells musik faktiskt är. Och framförallt har den församlade hyllningskören tagit fasta på kärnan och finslipat den. Konturerna har blivit mindre skissartade. Musiken har knuffats några steg närmare dansgolvet med mer uttalat basgångsarbete. Dessutom har bytet av sångare också gett musiken ett mer finslipat helhetsintryck (för även om jag gillar Arthur Russells svajiga röst kan den lätt bli lite för mycket i längre partier).

Perfektion hittas som vanligt i detaljerna och i det hänseendet har Go Bang! lyckats riktigt bra. Och som allra bäst blir det när Faze Action och Yam Who? gör gemensam sak i sin uppdatering av In the Light of a Miracle. Basgången och fyrfyran tar för sig betydligt mer av utrymmet, Faze Actions patenterade suggstivstråkar har kanske aldrig haft en mer självklar plats och när sedan hela kalaset får sällskap av ett Going Back to My Roots-piano blir resultatet discoglitter och housesväsande i en alldeles fantastisk kärleksaffär som dansar sig högt, högt upp i listan över omistliga låtar 2009.

En låt som förhoppningsvis, tillsammans med de andra på Go Bang! får avsedd effekt: att få fler att upptäcka huvudpersonen. För det här är verkligen en väldigt, väldigt bra inkörsport till Arthur Russells värld.