Jag förstod aldrig riktigt Vampire Weekend. Det var inte det att de inte var intressanta, för det var de ju. Att korsa pop med afrobeat har varit ett strålande koncept ända sedan Paul Simon hittade på det, och att ett gäng stiliga akademiker uppdaterade det med en barnslig energi en sisådär 20 år senare var i teorin mer än välkommet.

Men något fattades. Det lät inte lika enastående bra som det borde. Summan blev liksom mindre än de enskilda termerna. Att lyssna på Vampire Weekend var som att ta en tugga av en lussebulle och upptäcka att man hade bytt ut allt saffran mot gurkmeja. En angenäm besvikelse, visst, men likväl en besvikelse.

Princeton bildades strax före Vampire Weekend. Tvillingbröderna Matt och Jesse Kivel och basisten Ben Usen växte upp tillsammans, men det var inte förrän de flyttade till London för ett års studier som de bestämde sig för att starta ett band. Lämpligt nog döptes det efter gatan i Santa Monica där de hade bott som barn. Inspirerade av så vitt skilda personer som Virginia Woolf, John Maynard Keynes, Serge Gainsbourg och John Cale började de snickra ihop vad som först skulle utmynna i en koncept-EP om Bloomsburygruppen. Nu, fyra år senare och med förstärkning av trummisen David Kitz, är debutalbumet här. Och det är helt fantastiskt.

Till skillnad från många andra nutida band som blandar karibiska och afrikanska influenser med electro, gitarrpop och pompös litteratur är Princeton så mycket mer än bara sina influenser. Man har hittat ett eget uttryck, ett drömskt, glimmande sådant som snarare använder sina referenser som en plattform att ta avstamp från än som en form att gjuta i. I duetten/relationsdramat Sadie and Andy låter bandet som ett nutida Kinks där lyckligt hummande stråkar får kontrastera mot svärtan och diskbänksrealismen, Show Some Love, When Your Man Gets Home börjar i ett klassiskt Al Green-arrangemang för att drastiskt övergå i stompig indiepop, Calypso Gold låter just så, och Sylvie med sina bitterljuva pizzicatostråkar är ett fullkomligt lysande stycke modern doo wop.

Det här är bara några av höjdpunkterna på Cocoon of Love, för det finns många. Men dess allra främsta förtjänst är kanske att den är så underbart inspirerande, fantasifull och genuint upplyftande. Om de karaktärerna som dyker upp här och var i de vardagsepiska texterna drömmer sig bort till en bättre värld, så låter Cocoon of Love som den sortens skiva som får en att tro att en sådan är möjlig. Hur reserverad man än bör vara mot musik som beskrivs som ”litterär” så är det precis vad Cocoon of Love är. Den kunde lika gärna ha varit skriven av J.M. Barrie.

Och det är här Vampire Weekend kommer in i bilden. Allt de gjorde fel, vad det nu var, gör Princeton rätt. De lyckas faktiskt vara så strålade gränsöverskridande och eklektiska som man drömde om. Sällan har en förening mellan två kontinenter låtit så fulländad. Den här gången var det faktiskt saffran.