The Very Best är min definition av obehag. Här har en svensk-fransk (check) producentduo (check) rekryterat en sångare (check) från Malawi (check) och knåpat ihop en dansant (check), sönderhajpad (check) och till råga på allt misstänkt hipp (check) kompott av afrobeat, electro, pop och dub (check, check, check, check). Det är trendängslan, exotiserande och kolonialism i ett. Man kan tycka att de åtminstone kunde ha haft framförhållning nog att exploatera en annan kontinent nu när afrobeat och Graceland är så vansinnigt på tapeten, men nej. Så roligt ska vi inte ha det, tänkte jag och kastade salt över axeln.

Tur då att The Very Best vid sidan av Vampire Weekend är bland det bästa som har kommit ur de spensliga producentfingrarna tillhörande de senare årens afrikavurmande västerlandshipsters. Trots uppenbara influenser och plagiat lyckas The Very Best sammanfoga sina olika beståndsdelar till ett någorlunda säreget sound, där lekfulla beats smälter samman med funkrytmer och den smått koleriske sångaren Esau Mwamwayas spontana euforiskrik. I singeln Warm Heart of Africa, dit just Vampire Weekends Ezra Koenig har lånat sin bleka falsett, smälter det samman i något smått underbart.

Men det är den låten, det. I övrigt består skivan mestadels av uppenbara fillers där soundet uppenbarligen har prioriterats före låtarna i sig. M.I.A-duetten Rain Dance, till exempel, är en fruktansvärt platt historia som påminner mer om ett ettställe i Sölvesborg torsdagen före löning än en svettig gatufest i Lilongwe, och det är den inte ensam om. Med undantag av titelspåret och en handfull andra låtar känns Warm Heart of Africa som en tämligen underpresterande samling.

Det är synd, för när det är bra är det smått lysande. När The Very Best är som mest uppsluppna och som minst hipphetsopportunistiska dränks världen i technicolor och sandstränder, och först då lever de upp till sitt namn. Tyvärr måste det ske betydligt oftare för att väcka uppseende.