Det har gått ett drygt årtionde sedan Moon Safari. En skiva som förenade sjuttiotalets rockexperimentella och analoga syntresor med stämningen från en tid då Michael Caine var coolast i världen som glasögonbågad hemlig agent. En skiva som med all rätt hyllas i tid och otid.

Precis när det är dags att vrida tillbaka klockan en timme är det oundvikligt att samtidigt vrida tillbaka den musikhistoriska klockan till just Moon Safari. Hur tråkigt det är må vara att jämföra en artist med den stund då de nådde sin artistiska höjdpunkt (för att inte tala om hur trötta Nicolas Godin och Jean-Benoît Dunckel måste vara på den jämförelsen) så går det inte att runda Moon Safari.

Det gör också att det blir oundvikligt att konstatera att det, tja, inte hänt så där vansinnigt mycket i Air-lägret det senaste decenniet. Vill man vara snäll skulle man kunna se det som att duon knuffat sin musik närmare det rockexperimentella, men det förändrar marginellt mycket.

Det blir inte lättare att släppa den jämförelsen när man hör hur mycket 2009 års Love låter som 1998 års All I Need.

Med allt det här inte sagt att Love 2 är ett dåligt album. Tvärtom är det riktigt snyggt och mysigt. Problemet blir väl att ”mysigt” här tyvärr rasar in rätt mycket i bakgrundsmusikfacket.

Love funkar riktigt bra. Blockflöjtsdansande Tropical Disease likaså. Men det blir ändå lite för jämntjockt för att det ska bli något som i slutändan sticker ut.

Air imiterar Air. På gott och ont.