Så, då är det dags att sätta igång nästa mastodontlistningsprojekt. 100 fantastiska låtar 2009 – vilket betyder att jag, så att säga, hunnit ikapp min samtid. Och ungefär när den här listan når sitt slut om tio veckor är det väl ungefär dags att rulla ut en lista över 100 fantastiska låtar från året som just nu håller på att lida mot sitt slut. Håhåjaja. Förhoppningsvis blir en sådan lista klar innan vi börjar skriva 2012.

I övrigt samma upplägg som tidigare. För dig som nytillkommen läsare: en lista över 100 låtar från 2009 som alla borde upptäcka om man inte redan har gjort det. 100 låtar uppdelade i tio delar om tio låtar. 100 låtar, 10 delar, 10 veckor. Läs och lyssna.

Låtarna som Spotify har hamnar i den här spellistan

Lindstrøm & Christabelle Looking For What (Sally Shapiro Remix)
Efter att Christabelle dykt upp i olika Lindstrøm-sammanhang, och efter att ha samarbetat sedan det tidiga tvåtusentalet, blev det under 2009 till sist dags för Hans-Peter Linstrøm och Isabelle Sandoo att även sätta sina båda namn på i lika stora bokstäver på ett släpp. På pappret borde förstås Aeroplanes remix av Baby Don’t Stop ha varit den givna kandidaten, men The Message-basgången till trots var den inte lika rolig som den Michael Jackson-hyllande originalversionen. Och båda två hamnade dessutom i skuggan av svenska Sally Shapiros omstöpning av Looking For What. Med sitt hjärta som vanligt i åttiotalets italo disco la Sally Shapiro ett dovt skimmer över originalet som var lika vackert som nattfärdsskrämmande.

Lyssna hos The Hype Machine

Deemah Guess (Anybody’s Guess Mix)
Jag har sagt det många gånger förut och lär säga det många gånger igen. ”Piano” och ”house” är en oslagbar kombination. Framförallt när det, som i Anybody-mixen av Anybody’s Guess handlar om housepianon som rullar fram som mjuka bränningar på en omöjlig Ibiza-strand. Precis så pastellfärgat obekymrat som man önskar att världen var lite oftare.

Dana Rayne Make It On My Own (Original Extended Mix)
La Bouche var ett av namnen som, då i mitten av nittiotalet, ofta dök upp på de många eurodance-samlingar som sköljde över oss. Framförallt genom deras kanske största hit Be My Lover. Dana Rayne har egentligen inget med Be My Lover att göra, men däremot var Rayne en av sångerskorna som tog över röstuppdraget efter det att ursprungsångerskan Melanie Thornton lämnade konstellationen (ett uppdrag som även svenska Kayo lär ha haft). Och när Dana 2009 gav oss Make It On My Own är nittiotalets eurodance-våg inte alls långt borta. Även om soundet är uppdaterat till sprudlande klubbhouse anno 00-talssnitt så kan eurodancens metalliska housepiano anas där i bakgrunden – och framför ekar Stonebridges genredefinierande remix av Robin S. Show Me Love. Men mest av allt är Make It On My Own förstås en uppdatering av Piano Pirates låt, som i sin tur lånade hela pianoslingan från Subliminal Cuts Le Voie Le Soleil – en låt som i sin tur gjorde i en ny version av Paulo Colina och i den versionen dök upp i min lista över 100 fantastiska låtar 2007. Det är så man ritar prick-till-prick i musikvärlden.

Lyssna hos Juno

London Elektricity Just One Second (Apex Remix)
När det handlar om drum’n'bass med de själfylldaste av förtecken är London Elektricity förstås en av de riktiga pionjärerna. 2008 kom det fjärde albumet sedan debuten 1999: Syncopated City. Där fick Colman hjälp av svenska Elsa Hedberg för att få till albumets kanske bästa låt Just One Second. Året efter var det dags för Rob Dickeson att spinna låten ytterligare ett varv. Även om Apex remix inte är ett sjumilakliv från originalversionen lyckas han ändå klä Just One Second i ytterligare några känslolager med de minsta av gester.

Portal in Bass Nostalgia (Original Mix)
Det tar inte många sekunder för mig att rätt mycket avfärda Nostalgia som rätt ointressant. Roliga ljudeffekter som fullständigt dränks i en ångvältsmassiv rytmattack, utan vare sig finess eller känsla. Men så kring minutstrecket börjar något som skulle kunna liknas vid en melodi att yrvaket resa sig och telefonförsäljer mig vidare ett litet längre tag. Och så, strax efter andningshålet vid två minuter, blir det handklappande innan en saxofon kastas in i mixen och gör sitt bästa att kippa efter andan. En sån där sax som hade kunnat höra hemma i Glenn Freys Miami Vice-låt You Belong to the City. Åttiotal, ni vet. Ungefär där rycks väl mattan undan under mina kritiska invändningar och jag följer villigt med varthän än Nostalgia tar mig.

Muffler Autumn (2009 VIP)
Konsta Mikkonen har hållit på med musik ända sedan början av nittiotalet, men det var först kring millennieskarven som han började satsa ordentligt. Och bland det han skapat där i vårt östra grannland finns Autumn, som ursprungligen släpptes 2004. Fem år senare plockade Muffler upp Autumn en gång till och gav den en liten upputsning. Som så ofta när det handlar om klubbmusik från Finland känns det som att det som att alla fördomar om det karga finländska svårmodet är mer än bara en fördom. Autumn (2009 VIP) känns mer hemma mellan någon av de tusen sjöarna än på de drum’n'bass-klubbar där den hittar sin publik.

Steve Jones Bunker (Daniel Kyo Remix)
I ganska precis tre minuter och fem sekunder händer ungefär absolut ingenting i Daniel Kyo-remixen av Bunker. Ett minimalistiskt techhousebygge med några få instoppade percussioneffekter. Men så börjar en avlägsen melodislinga leta sig in och får snart sällskap av en smygande ljudmatta. När man tror att det sedan är slut på det roliga någon minut senare och allting ska rundas av till tonerna av en triangel blommar så till sist Bunker ut i all sin trancesvävande och vackra prakt, komplett med digitalt handklapp och virtuell snålblåst.

Thomas Toccafondi feat. Kaysee I’ve Changed (DJ Lazz Remix)
I’ve Changed i DJ Lazz tappning skulle lika gärna ha kunnat heta Keep the Faith, del två. Den största skillnaden är att Toccafondi den här bytt ut Robina mot Kaysee, eller Catherine Watson. Att Watson numer har bosatt sig på Mallorca, mitt i hjärtat av den baleariska världen, känns som att det inte kunde vara mer passande. I’ve Changed, med sin lätt vemodiga strandpromenad, hade inte kunnat höra hemma mer just här. Vare sig geografiskt eller musikaliskt.

Cheryl Cole feat. Will.i.am 3 Words
Man kan tycka mycket om Will.i.am. Lika delar briljans och uselhet (med en väldigt stor koncentration av det senare på Black Eyed Peas 2009-album The E.N.D.). Lägg till Cheryl Cole, en femtedel av Girls Aloud och brittisk Idol-domare, och det skulle förstås vara lätt för den som vill att avfärda 3 Words som skräp redan på pappret. Men Girls Aloud har trots allt gjort sin beskärda del av bra låtar och Will.i.am kan ju faktiskt, om han bara vill. I 3 Words visar han det. Resultatet blir en galet snygg duett mellan Cheryl och en precis lagom autotuneskruvad Will.i.am över ett mosaikgolv av marscherande trancerytmer, Madonna-inlånade Mirwaïs-gitarrer och Children-piano. Sedd genom ett euforiblått hipstamaticfilter.

Rinôçérôse Week-End of Sin
Rinôçérôse är ett frustrerande band. Inte bara för att det har ett namn som jag aldrig lär mig stava, eller rättare sagt få koll på var all extrautsmyckning ska placeras, utan framförallt därför att de kan göra väldigt bra musik. Om de bara vill. Tyvärr vill de det lite för sällan. 2009-albumet Futurino var inget undantag. Men så, på mer än ett sätt precis som på Daft Punks tredje album, finns det ett, stillsamt vackert undantag. Med klockspel, släptrummor, cocktail-hi-hat och analoga minnen från en svunnen era blir Week-End of Sin precis det som hela Futurinó borde ha handlat om.

Lyssna hos Soundcloud

ALLA DELAR 2009

100 fantastiska låtar 2009

TIDIGARE ÅRS LISTOR

100 fantastiska låtar 2005

100 fantastiska låtar 2006

100 fantastiska låtar 2007

100 fantastiska låtar 2008