dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Elvis Costello: Secret, Profane & Sugarcane
Secret, Profane & Sugarcane (album, cd) Elvis Costello
2009
Decca/Universal
7/10

Gediget

Medan vissa av oss har ägnat oss åt monumentala saker som att bli mördade (Palme), falla (Sovjet) och födas (jag) har Elvis Costello tillbringat de senaste 23 åren med att inte spela fulländade album. 1986 års King of America framstår allt mer som hans senaste klockrena verk. Nu är det inte fullt så illa som det skulle kunna vara – vi har till exempel skonats från både rapförsök och influgna indianorkestrar – men att den lille mannen med de stora glasögonen har sett sina bästa dagar, konstnärligt och framför allt kommersiellt, torde stå klart för de flesta utom möjligtvis honom själv.

Lyckligtvis betyder inte det här att ett nytt album från Declan Patrick McManus är ointressant per definition. Han hör inte till dem som kör i botten så fort nyhetens behag har lagt sig, och han har skickligt undvikit att bli pinsam eller ängslig. Kanske är det för att han redan vid debuten var mentalt jämngammal med Yoda.

Secret, Profane & Sugarcane är han om möjligt ännu äldre. Vad vi hör är resultatet av tre dagar – ja, tre dagar – i en studio i Nashville tillsammans med T-Bone Burnett och ett helt livs leda att bena i. Logiskt nog har det även inneburit att folkcountryn från just King of America har återvänt, den här gången i en lite mer välproducerad och organisk skrud. De sedvanligt bitterljuva kärlekssångerna har ramats in med både sentimentalt gnällande mandoliner och ödsliga steelgitarrer à Ry Cooder, men det är i de mer sparsmakade arrangemangen som de som vanligt mycket välskrivna låtarna kommer till sin fulla rätt. Costello, vars utpräglat obstinata sångteknik är lika in your face som vilken dammsugarförsäljare som helst, tar så mycket plats på egen hand att de finurliga arrangemangen lägger ytterligare en gräddtårta på något som var lite för mäktigt redan från början.

Till dessa mindre önskvärda stycken hör exempelvis fyra låtar från den kammaropera som Costello fnular på åt Danmarks kungliga opera. De har en kolesterolhalt som kan slemma igen varenda artär i en normalstor svensk stad. I kontrast mot förtjusande små visor som Changing Partners, där Tin Pan Alley köper upp Hank Williams, är det slående hur ansträngande ett par minuter med Costello på varietéhumör faktiskt kan vara.

Bortsett från några små olyckor är dock Secret, Profane & Sugarcane en tämligen trevlig skiva. Om den förändrar ditt liv är du riktigt illa ute, men om du bara är ute efter lite sympatisk gubbpop från en alldeles enastående låtskrivare har du inget att förlora. Oavsett hur mycket Elvis Costello nu väljer att satsa på sin programledarbana kan vi nog räkna med att kraften kommer att vara med honom och hans musikaliska geni ett bra tag till.

Rebecka Ahlberg

Publicerad: 2009-06-25 00:00 / Uppdaterad: 2009-06-25 00:21

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #5163

8 kommentarer

Bra skrivet, ska kollas in!

stinky Oregistrerad 2009-06-25 04:29
 

Bacharach-skivan är en solklar tia, till skillnad från King Of America. Fast i övrigt är det lite som Neil Young, kul att han fortfarande släpper skivor – inte lika kul att lyssna på dem.

Medlem 2009-06-25 14:36
 

håller med rowfl! Bacharach-skivan är riktigt bra hela vägen igenom

Dennis Oregistrerad 2009-06-25 17:20
 

Å andra sidan är hans 6 första plattor mästerverk hela bunten. Lyssna på Imperial Bedroom!

tannedgoth Oregistrerad 2009-07-08 14:54
 

Bra skrivet Rebecka. Jag vill också lyssna. Annars tycker jag att Costello är ungefär som Dylan när det gäller kvaliteten på det han ger ut, dvs ca 2 bra låtar per album. De flesta kritiker brukar dock skriva typ antingen 1. vi väntar på Costellos nästa riktigt bra platta eller 2. detta är Costellos bästa på många år. Som Momofuku. Detta skulle vara Costellos återkomst till rak rock. Håller nog inte med om det, även om t ex Harry Worth är fantastiskt fint och nyanserat sjunget av den gode Elvis så är det ju knappast rivig rock. För egen del tycker jag de tre första plattorna är bäst, tillsammans med King of America och All This Useless Beauty. Sen har ju mannen förmågan, trots allt, att göra någonting unikt som även sätter sig, lite då och då, som tex Episode of Blonde och When I Was Cruel no 2. från 2002 års When I was Cruel. Sen kan man ju se en del klipp från typ ’78-’79 på Youtube och inse att mannen och hans band hade en glöd och intensitet som inte var av denna världen, och som inte går att hålla när åren kommer.

David Oregistrerad 2009-07-17 16:36
 

Fyra första skulle det vara. Hur kunde jag utelämna Get Happy!!?

David Oregistrerad 2009-07-17 16:46
 

Momofuku också ihopsnickrat på 3 dagar (är det något i Elvis kontrakt eller??) börjar verkligen som en återgång till punkskramlet a´la This Years Model och uppföljaren från 94 (Brutal Youth) också men sen innehåller dessa allt från varitépop till jazzlunk – som vanligt spretar Elvis på det härliga sätt som bara han kan och eftersom han till skillnad från Dylan vågar testa nya musikaliska ting kan man aldrig tröttna på hans utflykter i musikens värld – när man dessutom gör det med Elvis finurliga texter & härliga melodier så gör det inte mig något att han inte gör en ny Imperial Bedroom eller vad folk letar efter: bättre att ta sig tid attupptäcka alla roliga & intressanta skivor han fortsätter att göra än leva på gamla minnen: den helt pianobaserade seperations- & nyfunnenkärleksplattan North, My flame Burns Blue (Jazzomtolkningar av ett knippe olika Elvis låtar), All this Useless Beauty där Elvis tolkar låtar som han en gång gett bort till andra artister som tolkat dom dessförinann…

Fredrik Oregistrerad 2009-09-02 10:16
 

Tycker själv Secret, Profane & Sugarcane är den bästa albumhelhet Costello fått till stånd på ett bra tag, eller kanske nånsin – kom att tänka på allt från The Pogues till Dylans Desire-skiva, Bowie och Brecht. En intressant blandning av högt och lågt, traditionellt och experimentellt, etc, och en fin balans mellan det lättlyssnade och mer krävande stoff. Låtarna från kammaroperan om H.C. Andersen faller säkert inte alla i smaken, men själv tycker jag de funkar utmärkt i den här relativt jordnära tappningen, som ger dem en trevlig spontanitet och smak av folkmusik, som en bra motvikt mot vissa litet pompösa tendenser i själva låtarna. T.ex. She Handed Me A Mirror byter väl tonart cirka 4 gånger eller så. Om den framförts t.ex. med en hel symfoniorkester – i stil med gubbens senaste större single-hit, Charles Aznavour-tolkningen She från Notting Hill-filmen – kunde det lätt ha låtit både smörigt och överambitiöst. Men här kommer She Handed Me A Mirror till sin rätta, och låter som en riktigt finstämd och relativt enkel liten låt, om en konstnärs obesvarade kärlek. Egentligen tycker jag stoffet från den ofullbordade Andersen-operan står för mycket av det bästa på skivan i låtväg. Red Cottons relativt svarta, krassa och oförskönade uppgörelse med 1800-talets slavhandel är minst sagt välkommen, här i ett tidevarv präglat av historielöshet, som gjort politiker som George W Bush möjliga. Den låten och She Was No Good är mina personliga favoriter. Men visst är det också trevligt med enklare, mer trallvänliga och lättlyssnade låtar, som den härligt melodiska My All Time Doll, eller det raka bluegrassöset i Hidden Shame, osv. En mycket stark och bra helhet, tycker jag, hela skivan! Men smaken är ju delad, och har man inte en viss förkärlek för akustisk folkmusik och Costellos intellektuella och detaljrika texter kan skivan säkert kännas både svårlyssnad, tung och litet ansträngd, skulle jag gissa.

Jan Gardberg Oregistrerad 2009-12-28 01:31
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig