Det känns inte alls fel att kalla 36-åriga Jonathan Wilson för ett underbarn. Han brukar spela med Jackson Browne och Robbie Robertson. Han har jobbat med Erykah Badu och Elvis Costello. Han fiser runt i kretsarna kring Devandra Banhart och Vetiver. I studion i Echo Park producerar han både Will Oldham, Johnathan Rice och Josh […][...]

Det är klart att det finns något väldigt sött över I’m Having Fun Now. Bedårande Jenny Lewis. Bedårande Johnathan Rice. Två musiker med vindlande karriärer som resulterat i en sällan skådad status i amerikansk indierock. Men med band som Rilo Kiley, hyllade soloskivor, gestaltning av Roy Orbison i Walk the Line och samarbeten med Elvis […][...]

Efter Roky Ericksons kärleksfulla samarbete med Okkervil River behövdes en paus innan His Greatest Misses. Däremellan klämde dessutom Daniel Johnston in beam Me Up!. Tre album som cirkulerar kring samma grånade piano. Egentligten är det Robert Wyatts album som ligger i mitten, mellan den skäggige fadern och den nervösa modern. His Greatest Misses är progressiva […][...]

Popmusik och lidande är som bekant en kombination lika klassisk som eld och vatten. Särskilt bevingade verkar den sortens kval som vrids ur ett krossat hjärta vara. Kommer de inte i form av huvudlösa tonårsförälskelser handlar det förmodligen om avslutade förhållanden, och alldeles särskild laddning brukar skilsmässoskivor få. Bob Dylans Blood on the Tracks, Elvis […][...]

Medan vissa av oss har ägnat oss åt monumentala saker som att bli mördade (Palme), falla (Sovjet) och födas (jag) har Elvis Costello tillbringat de senaste 23 åren med att inte spela fulländade album. 1986 års King of America framstår allt mer som hans senaste klockrena verk. Nu är det inte fullt så illa som […][...]

Jag är då alltså den sista av de tre färskingarna på dagensskiva.com. Bor i Stockholm, är nyss fyllda 18 och har ett High Fidelity-liknande förhållande till musik, minus gråtrunkandet. De flesta genrer kan gå hem hos mig, men säkra kort är allt med jangliga gitarrer, ledsna män och undertryckt ilska. Till mina favoriter hör Beat […][...]

Jolie Hollands fjärde fullängdare The Living and the Dead är stadig folkrock. Stadig både i ljudbild och för att den inte är särskilt varierad. Någon större variation ingår inte i Hollands varumärke och bristen på variation tyder snarare på väl sammanhållna album. Mellan albumen finns det skillnader. Catalpa och Escondida var sovrumsblues, Springtime Can Kill […][...]

Emil Jensen Så får du mig ändå Det bästa som hände den här månaden var att jag fick ett smakprov från Emil Jensens kommande album som spelas in just nu. ”Så får du mig ändå” heter låten som bäddats in en mjuk produktion signerad Lars Halapi. En varm och skön låt som utan tvekan är […][...]

Kal Ström och Madelene Holm guidar genom veckan som gått på dagensskiva.com och uppmanar er att rösta på oss i Svenska podradiopriset. (Just nu är vi etta i musik, tvåa i amatörkanal, trea i originalkanal och sexa i bästa svenska kanal.) 2008-05-20 Chrystallion Hattin (album) Isabelle Ståhl menade att vattnigare power metal får man leta […][...]

Det finns väldigt mycket väldigt bra musik som gräver precis där den förväntar sig att stå, som aldrig utmanar sig själv, som målar in sig i ett trevligt hörn i replokalen strax till höger om kopieringsapparaten (vilket är precis den numera väldigt överfulla plats där större delen av svensk indiepop befinner sig). Problemet är att […][...]