Medan vissa av oss har ägnat oss åt monumentala saker som att bli mördade (Palme), falla (Sovjet) och födas (jag) har Elvis Costello tillbringat de senaste 23 åren med att inte spela fulländade album. 1986 års King of America framstår allt mer som hans senaste klockrena verk. Nu är det inte fullt så illa som det skulle kunna vara – vi har till exempel skonats från både rapförsök och influgna indianorkestrar – men att den lille mannen med de stora glasögonen har sett sina bästa dagar, konstnärligt och framför allt kommersiellt, torde stå klart för de flesta utom möjligtvis honom själv.

Lyckligtvis betyder inte det här att ett nytt album från Declan Patrick McManus är ointressant per definition. Han hör inte till dem som kör i botten så fort nyhetens behag har lagt sig, och han har skickligt undvikit att bli pinsam eller ängslig. Kanske är det för att han redan vid debuten var mentalt jämngammal med Yoda.

På Secret, Profane & Sugarcane är han om möjligt ännu äldre. Vad vi hör är resultatet av tre dagar – ja, tre dagar – i en studio i Nashville tillsammans med T-Bone Burnett och ett helt livs leda att bena i. Logiskt nog har det även inneburit att folkcountryn från just King of America har återvänt, den här gången i en lite mer välproducerad och organisk skrud. De sedvanligt bitterljuva kärlekssångerna har ramats in med både sentimentalt gnällande mandoliner och ödsliga steelgitarrer à Ry Cooder, men det är i de mer sparsmakade arrangemangen som de som vanligt mycket välskrivna låtarna kommer till sin fulla rätt. Costello, vars utpräglat obstinata sångteknik är lika in your face som vilken dammsugarförsäljare som helst, tar så mycket plats på egen hand att de finurliga arrangemangen lägger ytterligare en gräddtårta på något som var lite för mäktigt redan från början.

Till dessa mindre önskvärda stycken hör exempelvis fyra låtar från den kammaropera som Costello fnular på åt Danmarks kungliga opera. De har en kolesterolhalt som kan slemma igen varenda artär i en normalstor svensk stad. I kontrast mot förtjusande små visor som Changing Partners, där Tin Pan Alley köper upp Hank Williams, är det slående hur ansträngande ett par minuter med Costello på varietéhumör faktiskt kan vara.

Bortsett från några små olyckor är dock Secret, Profane & Sugarcane en tämligen trevlig skiva. Om den förändrar ditt liv är du riktigt illa ute, men om du bara är ute efter lite sympatisk gubbpop från en alldeles enastående låtskrivare har du inget att förlora. Oavsett hur mycket Elvis Costello nu väljer att satsa på sin programledarbana kan vi nog räkna med att kraften kommer att vara med honom och hans musikaliska geni ett bra tag till.