I may be limping, but I’m coming home.

Nu är han hemma. I rätt miljö. Med värdighet.

När det 2006 utannonserades att Grandaddy kommit till ända togs beskedet emot dels med stor sorg, dels lättnad. För det var rätt beslut, det som togs. Utrot på det som kom att bli sista albumet, Just Like the Fambly Cat, markerade en nystart mot vad som komma skulle; en Grandaddy-skiva. Fast ändå inte.

Och det är väl där någonstans jag har de enda invändningarna när det gäller Yours Truly, the Commuter – att det är förvånansvärt lite som hänt sedan senast. Men herregud, är det så här pass bra hantverk måste det faktumet ställas åt sidan, men det är också skälet till den uteblivna fullpoängaren. Detta går hursomhelst inte att förbise.

Jason Lytle flyttade från Modesto, bort från rampljuset och ELO-andarna som hemsökte honom och bosatte sig i Montana där han de senaste tre åren jobbat på första soloskivan. Det hörs. Inget har lämnats åt slumpen och det är en harmonisk artist vi möter.

Oavsett om det handlar om Neil Young-eskapader i Ghost of my Old Dog, fuzzig indierock i It’s the Weekend eller storslaget och progressivt balladtänk i Flying Thru Canyons framförs det med ett stort hjärta. Det slår an rätt sorts strängar hos mig och det borde göra det hos dig också.

Lytle har aldrig hymlat med att sjuttiotalets stora dinosaurier, med ELO och Pink Floyd i spetsen, är stora inspirationskällor. Där nämnda band, i mitt tycke, fungerar i små doser tar Jason här ner influenserna till gräsrotsnivå och låter det storslagna möta lo-fi. Och tycke uppstår.

Brand New Sun är i sin enkelhet en sentida kusin till Date with IKEA, Spiral Stairs stora stund i Pavement, och på många sätt det givna soundtracket till sommaren 2009.