Med sin fäbless för keltisk mytologi och urgamla instrument har skotten Alasdair Roberts gjort sig känd som en hängiven museivakt åt den anglosaxiska folkmusiktraditionen. Efter att ha upplevt ett genombrott på kvantnivå som sångare i bandet Appendix Out har Roberts ägnat de senaste åtta åren åt att spela in halvknepiga soloskivor, och när så Spoils dyker upp som nummer fem i ledet är konceptet i mångt och mycket intakt.

Denne Will Oldham i druidtappning är till synes helt oberörd av såväl trender som sekel där han sitter med krökt rygg och surar i sin egen musikaliska offermosse. Murrigt gitarrplock à Incredible String Band samsas med Steeleye Spans elgitarrer och suspekta vevinstrument av den sorten som heter som karaktärer i Richard Curtis-produktioner, och över detta gnäller den mycket dystre Roberts olycksbådande om vardagsbestyr som spetälska och slagrutegång.

Uppenbarligen är det inte direkt den gladaste indianen i kanoten vi har att göra med, och om man inte förmår att uppskatta det tjusiga i överdriven anspråksfullhet blir man antagligen rätt provocerad av Alasdair Roberts musik och dess totala brist på humor. Hör man däremot till den mer navelskådande delen av befolkningen bör man ändå göra bäst i att utrusta sig själv med en hel del post-pretentiös klämkäckhet. På samma sätt som till exempel Majakovskij kan ha förödande effekter på osäkra 15-åringar med bristsjukdomar är Spoils förmodligen rent fatal att ta på fullaste allvar, eftersom den är så deprimerande att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen om så inte till Domedagsklyftans djup.

Så länge man lyckas finna en balans mellan sitt inre mörker och sin känsla för humor är dock Spoils en synnerligen trevlig historia. Det är lite för bisarrt för att kännas ända in i hjärteroten, men man kan inte komma ifrån att Alasdair Roberts är en tämligen skicklig låtskrivare som lyckas få även de underligaste utsvävningarna att kännas hyfsat rumsrena.