Det var långt innan Terror Twilight, det självvalda slutet, långt innan det började vurmas för Träd, Gräs och Stenar som Stockton-kvartetten njöt av tronen som indiescenens lofi-kungar. Njöt och njöt förresten – de kunde antagligen inte brytt sig mindre. När nyss nämnda avskedsskiva släpptes 1999 stod de på karriärens topp och ville inget hellre än […][...]

Att oavsett vilket mästerverk man än hävdar att man släppt alltid jämföras med skivor man släppt i det förflutna, det kan inte vara ett idealiskt tillstånd. Det måste, rent spontant, vara ett ok att bära. I Scott Kannbergs fall verkar det inte bekomma honom över huvudtaget. Som en av frontmännen och grundarna till ett av […][...]

I may be limping, but I’m coming home. Nu är han hemma. I rätt miljö. Med värdighet. När det 2006 utannonserades att Grandaddy kommit till ända togs beskedet emot dels med stor sorg, dels lättnad. För det var rätt beslut, det som togs. Utrot på det som kom att bli sista albumet, Just Like the […][...]